2019 > 10

Det här blev året då jag tog steget upp på maratondistansen, med allt vad det inneburit av nya perspektiv och lärdomar. Lärdomar om vadå? Jo, om vilka förändringar jag behövde göra i min träning för att kunna springa bra på 42,2 kilometer. Om hur min kropp svarade på sagda förändringar. Det är också lite spännande att tänka tillbaka på varför jag kände att jag ville börja satsa på maraton. Under 2018 tävlade jag mycket. Distanserna var 3000 meter till halvmaraton och jag sprang på nya personbästatider på samtliga av dessa. Efter ett sådant år var det kanske inte konstigt att jag kände att jag behövde nya utmaningar. Så under senhösten förra året när det var dags att blicka framåt, var nyfikenheten inför den klassiska distansen maraton plötsligt stor och jag fattade beslutet att lägga mitt fokus på det framgent. I samma veva bestämde jag att jag ville fokusera på få, specifika lopp snarare än att tävla ofta. 

ROTTERDAM MARATON, 7 APRIL 

Mitt första maratonlopp i livet var en känslofylld upplevelse som jag undrar om få saker kommer att toppa. Jag ville inte bara överleva/ta mig i mål, utan det kändes mest meningsfullt att ha ett tidsmål. Jag siktade på att springa under 3 timmar och 30 minuter. Det var en tid som kändes realistisk sett till min historik av tider på ”underdistanserna” och den träningsmängd såväl som -tempo jag matchade på mina träningspass. Jag snabbspolar nu från en lång period av beckmörker, iskyla, snömodd, frusen energidryck i flaskorna, tempopass på ett löpband i ett trångt rum… (Jag har redan skrivit många rader här på bloggen om hur min grundträning och mer specifika träning för vårens debutmara såg ut – den som vill kan ju kika tillbaka i arkivet!)

På loppdagen så stämde allt från planerade splittider till väder, nutrition, mental inställning, brist på kramp och skavsår… Det blev i det närmaste ett perfekt lopp där jag med negativ split kutade in på 3.26.38, med tårarna strömmandes. Inte minst då jag en vecka innan loppet fått veta att mamma, min ständiga partner in crime i löpspåret och livet i stort, var svårt sjuk. Det blev oerhört känslosamt och jag vet att jag har henne att tacka för mycket av den viljestyrka som kommer väl till pass i ett maratonlopp. 

Tiden efter Rotterdam präglades av stor tomhet. Jag hade ju hört talas om post marathon depression men det var först när jag fick uppleva det själv som jag förstod precis. Jag hanterade det inte vidare värst bra, utan var igång med att ”fylla tomrummet” alltför fort. Återhämtningen efter maraton går självklart olika fort beroende av massor av faktorer, men faktum kvarstår att i mitt fall hade jag investerat oerhört mycket känslor och laddning i det. Lägg till det som hänt mamma i ekvationen så förstår ni dräneringen… Så med facit i hand borde jag använt resten av våren till mindre målinriktad träning, för att kropp och själ skulle få komma i kapp och batterierna laddas. 

Men vad gjorde jag istället? Jo, jag resonerade som så att jag ville nyttja den uthållighet jag byggt upp under så många månader och kunna dra nytta av det även på kortare distanser. Resultatet blev att jag på Rättviksloppet 5 km respektive Karlstad Stadslopp 10 km helt gick in i väggen med någon kilometer kvar. Jag kröp i mål på båda dessa.  Visst kan man säga att jag gick mot personbästan i båda loppen och att det är viktigt att våga spänna bågen ibland. Det ligger absolut något i det – men jag kan också säga att det är något helt annat än den fasansfulla känsla som präglade båda dessa race. Med brinnande ben och tankar om total meningslöshet inför det jag sysslade med ser jag båda dessa tävlingar som lopp jag lika gärna kunnat vara utan. Men jag lärde mig väldigt mycket av den här niten. I samma veva sprang jag i maj Blodomloppet 10 km i Borlänge där jag på en för lång bana klockades för 42 minuter, något jag absolut ser som en liten ljusglimt i den i övrigt tunga senvåren och försommaren. 

Jag repade mod och började åter rikta in träningen mot långlopp och då vi planerat att göra om fjolårets resa till Åre för Fjällmaratonveckan fanns ett naturligt mål att sikta mot. Jesper, hjärtat, skulle springa samtliga lopp under veckan i den s.k. Tour de Fjällmaraton och självklart inspirerades jag av att se allt jobb han lade ner! Att springa fulla distansen, 43 kilometer och ”miljarder” höjdmeter blev mitt val. Parallellt med att göra min kropp redo för det, fick jag lov att jobba minst lika hårt med mina tankar. Efter den tunga perioden kändes mitt självförtroende stukat och jag hade börjat förknippa lopp med ångest. Men jag tror att det var ”tuff kärlek” gentemot mig själv – att helt enkelt våga misslyckas, som delvis var nyckeln. Men lika mycket hjälpte att min oro för mamma övergått i mer hopp, liksom att jag under semesterveckorna fått mer återhämtning jämte de långa passen som gjorde en redo för fjällmaraton. 

KIA FJÄLLMARATON, 3 AUGUSTI

Det blev ett tufft lopp, där mycket handlade om att springa smart och gå på ansträngning snarare än fart vilket delvis säger sig självt i ett fjällopp med massor av höjdmeter. Jag krigade på och hade delat in loppet på ett sätt som föll sig ganska naturligt då det är 3 fjäll (”och lite lull”) man ska besegra i det här loppet. Eftersom tävlingstiden skulle vara längre än någonting jag nånsin upplevt var energi A och O. För första gången inkluderade jag förutom gels & sportdryck, även bars i ekvationen. Att behöva tugga i skarpt läge är sådär… Jag insåg efter ungefär två tredjedelar av loppet att herrarnas medaljtid på 5,5 timme fanns inom räckhåll. Jag hade det oerhört tufft runt 33 kilometer, i det faktiskt rätt tuffa partiet innan själva Välliste. Men även om det muskulärt var mycket ansträngande, uteblev krampen vilket gjorde att jag kunde avsluta starkt sista milen! Kutade in i Trillevallen på 5.24.50 och det kändes som en sån revansch och ett ”bokslut” för den tunga tid jag haft bakom mig! Det finns massvis mer att säga om den veckan och Jespers insats i Tour de Fjällmaraton - han är makalös och upphör aldrig att vara den inspiration han är för mig. Passar på att säga tack, än en gång, för det älskling!

Många nämner 2-3 maratonlopp under ett år som en rimlig plan. Jag har tagit fasta på det, och ville helt klart springa en höstmara också! Återhämtningen sen Fjällmaraton gick över förväntan - i mål hade jag känt mig mer sliten än efter Rotterdam och jag var beredd att ge mig själv tid för att repa nya krafter. Men även om många höjdmeter är tufft, tror jag det mycket mer varierande underlaget och kuperingen gjorde skillnad. Jag började kika på lämpliga lopp i Europa under hösten. När jag fattat beslutet om H C Andersen Maraton på Fyn i danska Odense så uppfann jag inte hjulet igen (vilket jag skrivit om på bloggen nyligen) när det var dags att gå in i maratonträning igen. Det som fungerat inför Rotterdam tog jag med mig, och tweakade bara några få saker i upplägget. 

H C ANDERSEN MARATON, 29 SEPTEMBER

Om allt stämde vid Rotterdam i våras, fanns tankarna om att det skulle bli svårt att få samma fullträff gällande alla de olika bitar som maraton onekligen innebär. Jag var därför ödmjuk men förväntansfull. Jag hade fått en mycket bra period av träning, marafartpassen skvallrade om att mitt mål om att springa under 3.20 var realistiskt och långpassen på 30 km + var staplade på hög. Sprang dessutom ett 7 km testlopp i form av E16-loppet långt ifrån max som en del av nedtrappningen helgen innan, där det kändes som om jag hade fart i kroppen…! Att bli tredje dam gjorde mig också jätteglad. 

Och HC Andersen Maraton gick mäkta bra! Kilometrarna klockades jämnt på en rimlig ansträngningsnivå. Banan var aningens mer kuperad med en del svängar och kringelikrokar. Det rättså rejäla regnvädret var självklart inte till ens fördel, men i övrigt fungerade allt, inklusive langningen av energi som Jesper återigen skötte med bravur (Kommer jag nånsin kunna langa i närheten av lika bra…?)! Sprang in på 3.19.27 och var helt överlycklig! 

Det här året har, som ni som läst såhär långt förstår, bjudit på både med- och motgångar. Det är ju vad idrott på något vis handlar om. Jag är mäkta glad och lite stolt över att jag vågat ge mig ut på okänt vatten och fått ett så fint första år som maratonlöpare. Just nu njuter jag av några veckor av dels ren vila, dels alternativträning, mindre strukturerad löpning och prehab. Vad som väntar 2020 får jag återkomma till! 

Sköt om er tills vi hörs igen! 

Läs hela inlägget »
Jag tänkte berätta för er hur det gick till när jag i förrgår sprang det maratonlopp som varit mitt stora mål för säsongen! Den här gången bar det av till Odense på ön Fyn i södra Danmark, där H C Andersen Maraton gick av stapeln. Glädjestrålande lycklig sprang jag i mål på 3.19.27, där målet var att springa under 3.20! I våras debuterade jag på maratonsträckan och det var något av det mest omvälvande jag gjort i mitt liv. Inte enbart själva loppet, som i sig bjöd på en känslostorm utan dess like. Utan faktum är att månaderna av förberedelse var minst lika meningsfulla. Jag lärde mig en hel del under den träningsperioden som jag kunnat ta med mig in i den som skulle göra mig redo för det här loppet. Den som är nyfiken på hur förberedelserna inför loppet sett ut kan med fördel läsa vidare. Ni som vill läsa enbart om själva loppet - scrolla ner vettja!

Träningsperioden fram till H C Andersen Maraton

Resan till loppet i Rotterdam i våras präglades av kontinuitet och jag nådde då med marginal mitt mål om att springa under 3.30 (Sluttiden blev 3.26.35). Därför har jag inte känt att jag velat uppfinna hjulet igen, utan i stora drag har jag jobbat vidare utifrån de nycklar jag har stark tilltro till när det gäller maraton:
  • Volym i träningen, att springa många mil. Vad är många? Hur långt är ett snöre? Självklart utgår jag här ifrån den träningsbakgrund och fysiska status jag har. Syftet är att bli uthållig (mitokondrietillväxt, fettförbränning, tålighet i senor, ligament, muskelfästen). Har låtit farten vara låg på en stor majoritet av passen för att ”tillåta” denna mängd.
  • Ett pass i veckan med övning på och strax under planerad maratonfart. Detta för att bli ekonomisk i detta tempo och van vid hur det känns. Till en början är det här passet uppstyckat i intervaller, för att nära slutet av träningsperioden vara ett sammanhängande pass.
  • Upprätthålla kontinuitet, det vill säga undvika att få uppehåll. Här är nycklarna tydliga syften med respektive pass (se första punkten…), inte slarva med energi och sömn, återhämtningsveckor med lägre volym och inte minst:
  • Styrketräning. Jag har även innan maraton blev mitt fokus tränat ett ”rent” styrkepass i veckan med övningar som ska hjälpa mig hålla mig skadefri samt ge mig ett mer ekonomiskt löpsteg genom stabilitet, balans och aktivering av de muskler jag vill ska arbeta. Utöver det har jag lagt in några utvalda bålstyrkeövningar ytterligare ett par-tre dagar i veckan, efter distanspass.
  • Långpass i adekvat tid och som gärna är kuperade och inte enbart på asfalt. Jag har sprungit omkring tre timmar och i princip alltid har de här passen uppför- och utförsbackar, även om loppet i fråga går på flack asfalt. Det här tror jag adderar en extra effekt på muskulär uthållighet och det ger även ”gratis” teknikträning i långpassen – som jag menar att backlöpning erbjuder.
  • Energi. Den här perioden har jag lekt lite med nutritionen under långpassen. Sportdryck har (liksom inför träningen till förra maratonloppet) hjälpt mig med fokus och ”fräschhet”/ork men det har också varit en pusselbit för att magen ska vara van vid det här på tävlingsdagen! När det gäller gels har jag varit mindre flitig användare av dem på långpassen den här perioden, men litat till att jag förhoppningsvis skulle kunna hantera en rejäl dos av det när det väl är dags.
  • Vad gäller utrustning och då mer specifikt skor, så testade jag i våras mig fram till den sko som jag sprang Rotterdam i. Den fick nytt förtroende! Dock ett nytt, fräscht par av modellen... ;-) Skon är väldämpad men lätt för att vara en distanssko och har ett relativt lågt dropp, 6 mm. Återstår att se ifall det kan vara roligt att testa en något tunnare i framtida lopp, men tanken bakom en mer uppbyggd är att spara på benen.

Jag har upplevt att jag varit mindre sliten muskulärt både under och efter långpassen. Det tillskriver jag till stor del att jag haft med mig vinterns och vårens maratonträning in i denna period. Det som då var en ny belastning för min kropp, kunde jag denna gång troligen absorbera i ännu större utsträckning. Dessutom har en sommar av träning till Fjällmaraton i början av augusti säkerligen gjort mig löpstark och tålig.

Mentalt så har jag förberett mig genom att visualisera både stunder av tvivel, trötthet och svårslagen glädje. Det har känts lite mindre ovisst på så vis att jag vet mer om vad som kan tänkas vänta - även om alla lopp ju är unika. 

H C Andersen Maraton 

Min och Jespers resa började ett par dagar före loppet. Vi flög till Kastrup och tog sen tåget över Stora Bält med destination Odense! Det är en av Danmarks äldsta städer, med låga tegelhus och tydliga spår från nordisk mytologi. Dessutom råkar det vara sagoförfattaren Hans Christian Andersens hemstad, vilken fått ge namn åt maratonloppet...! 

Uppladdningen var helt utan problem. Med en pastamåltid i magen och nerverna någorlunda under kontroll sov jag närmare nio timmar och vaknade fullständigt utvilad på tävlingsmorgonen! En smidig resa med shuttle bus till tävlingsplatsen och väl där aningens för stressigt att få kläderna inlämnade, men innan jag visste ordet av var jag där i startfållan tillsammans med löpare från närmare 50 nationer. Min plan var att gå med farthållarna för 3.20 som ju var min måltid, men vara flexibel nog att känna av ansträngningen för att kunna göra "mitt eget lopp" om så behövdes. Hann byta några ord med farthållarkillarna för att stämma av att deras plan var jämn fart loppet igenom, vilket låg i linje med min. Så var vi iväg!

Jag kände egentligen direkt att formen var där. Lätt andning, pigga ben. Vi passerade första femman, såväl som milen, precis där vi skulle befinna oss tidsmässigt. När vi sprungit i omkring en timme, öppnade sig himlen och så kom regnet. Egentligen påverkade det inte prestationen att det sen öste ner under resten av loppet, mer än att skorna blev rejält blöta och att mina shorts & topp klistrade fast vid kroppen där de blandades med svett och sportdryck i en härlig mix... Jag fokuserade på att inte låta mig själv "göra ett problem" av det. 

Så vek de som sprang halva distansen av och vi som kutade maraton svängde höger. Jag minns att jag tänkte att jag var glad att det inte var över än...! Passeringen vid halvmaraton gav vid handen att vi fortsatt låg precis enligt plan för att klara vårt mål, men viktigast var att jag checkade in med mig själv och fann att jo, nog kändes det realistiskt även sett till hur kroppen kändes, pigg! Samtidigt visste jag ju att det är nu som loppet börjar, på sätt och vis. Vid 25 kilometer skulle vi göra knixiga svängar och ta höjdmeter upp på en bro, och här fick jag bita i en aning. Ändå kände jag mig beslutsam. Det är det här jag tränat för och på sätt och vis sett fram emot, tänkte jag. Jag var tacksam gentemot farthållarna, som sprang smart i det här partiet. Det var drickastationer väldigt tätt och jag nyttjade dem till fullo utöver Jespers eminenta langningar av gels, som var med ungefär sex kilometers mellanrum. Hans ansikte såg ut att bli mer och mer lättat för varje gång jag dök upp i vårt pain train, även om han själv påstår att han hela tiden haft tilltro till att jag skulle klara det! 

Hur gick mina tankar mellan kilometer 27-37? Här är ett axplock; 
"Kommer inte krampen den här gången heller? Kanske Rotterdam och Fjällmaraton inte var ren tur?" 
"När ska det börja göra riktigt ont? Jag fixar ju det här!" 
"Har farthållarna verkligen koll på läget? Tänk om de räknat fel och vi i själva verket kommer bomma med en och en halv minut..." 
"Hoppas Jesper inte fryser ute i regnet..." 
"Undra om mamma & pappa kollar på liveresultaten? Jag måste göra mitt yttersta nu, så de blir glada!" 
"Nu tänker jag extra mycket på löptekniken en stund" 
"Jag känner mig stark, jag tror jag kan gå ifrån farthållarna nu!" 


På ömma ben som ändå bar, ökade jag så mycket jag förmådde de sista kilometrarna och kände hur hela kroppen fylldes av eufori. Nu körde en motorcykel med mig och filmade till loppets live stream, vilket överraskade men gav extra kraft. Jag sprang in på tartanen på löpbanan med målet i sikte och sträckte armarna i skyn. Så skar jag mållinjen på 3:19:27 och lyckan var total! Sökte Jesper med blicken uppåt läktaren och när jag fick syn på honom så brast det, blev så rörd. SOM han kämpat för att kunna langa energi och pepp utmed banan. Och inte minst så vet han om någon hur mycket tid, kraft och känslor jag investerat i att uppnå det jag drömt om på just den här dagen. Danskarna kan sin sak och alldeles snart hade jag en plastmugg med kall öl i ena handen och en röd ros i den andra. Loppet må vara över men eftersnacket, analysen och pladdret med han jag fått dela äventyret med - det hade bara börjat!

Och här avrundar jag den här maratonsagan som det kom att bli den här blöta söndagen i slutet av september. Från botten av mitt hjärta vill jag  säga tack till alla ni som engagerat er, liksom alla grattis som kommit från håll och kanter. Nedan hittar ni lite mer detaljer från klockan! 
 
Läs hela inlägget »