2019 > 04

Det har gått två dagar sen jag sprang mitt livs första maraton och nådde målsättningen när jag sprang in på 3.26.35 i Rotterdam! Jag tänkte försöka sammanfatta loppet och upplevelsen efter bästa förmåga - hoppas att det kan roa någon ;-) 

Det var fem månader av målinriktad träning som lett en fram till den här söndagen, där det på holländsk mark var dags för examen. Jag väljer att kalla det så, eftersom jag upplevt en sån lärorik träningsperiod inför loppet. Det har varit ruggigt inspirerande att träna inför en för mig ny (och såpass speciell) distans som maraton är. 

Jag har varit pirrig i magen inför loppet på ett sätt som man nog bara kan vara när man ska ge sig på något som man aldrig upplevt förut. Fjärilarna i magen fladdrade också eftersom det finns så många ”tänk om” när det kommer till maraton. Å ena sidan var jag trygg i att jag gjort den träning jag föresatt mig att göra och hade tillit till den. Å andra sidan - magproblem, kramp, väder & vind… Farhågorna finns där. 

Så hur jobbade jag med att oron för de här sakerna inte skulle få ta överhanden? Nyckeln var förberedelser. Mentalt så intalade mig själv att det här var dagen när jag skulle få belöning för alla långpass i snö, isvindar och mörker. Praktiskt så såg jag till att ha laddat upp smart gällande kolhydrater, vätska och salt för att känna att jag åtminstone gjort det jag kunnat för att stå distansen ut, och inte bli ståendes med kramp vid den kritiska 30 km+ -markeringen. Och vad gällde vädret, spåddes det i förväg vackert väder på tävlingsdagen, vilket självklart kändes bra. 

Så när jag stod där i startfålla A på tävlingsdagen, var det mer nyfikenhet (”hur fasen kommer det att kännas???”) än oro, vilket gjorde att jag kunde känna så mycket glädje. Jag lovade mig själv att jag skulle ge mig chansen att springa med fullt hjärta och klara ögon. Såg de vuxna männen intill en i startfållan torka bort tårar med baksidan av handen när tonerna av You never walk alone ljöd. Det var mäktigt, jag fick gåshud upp över öronen. Så smällde kanonskottet och vi var iväg. 

Målsättningen var tydlig, jag ville springa under 3.30. Planen var att genomföra loppet med så jämna 5-kilometerssplittar som möjligt. Mellan ”femmorna” ville jag inte glo på klockan för mycket utan springa på känsla; lita på att jag vid det här laget vet hur min tänkta maratonfart ska kännas. Fick en fin inledning på loppet, med löpare omkring mig men utan trängsel. 

Jag drack vatten och sportdryck vid stationerna från start (och sedan var 5:e kilometer under hela loppet). Och så var det ju langningen av gels och supporten från Jesper, som är värt ett helt inlägg bara det. Vilken hjälte han är, min älskade karl! Vi hade lagt upp en energiplan som byggde på 2 gels/timme, och J var såldes vid 7,5 km, 14 km, och så vidare. Upplägget funkade helt prickfritt, utan minsta dipp i energi egentligen någonstans (!) i loppet. Inte heller upplevde jag några magproblem överhuvudtaget. Behöver kanske inte säga att Jesper samlade ihop mer än en halvmara i löpta kilometrar bara genom langningen den här dagen…?! 

Naturligtvis gick massor av tankar igenom huvudet under loppet. Kan dela med mig av några: 

”Kan det verkligen fortsätta kännas såhär satans bra?”
”Jäkligt olycksbådande att så många stannar och stretchar -sättinvalfrimuskel-…. Kommer det hända mig?”
”Har aaaaldrig fått höra mitt namn så många gånger av främlingar, fy fasiken vilken underbar publik!”
”De spelar Jespers & min låt! Tänk om han varit här nu!” 
”Men vad i hela… där på storbildsskärmen vid 34 kilometer är ju mamma, Stina, Jakob & Ebbe!!! Vem har fixat den heja-inspelningen?!” 
”Det är typ 12 kilometer kvar, nog har jag krafter för en fartökning!”  

Att få avsluta det här loppet så starkt och springa över mållinjen var överväldigande. Fick torka bort några tårar och försöka ta in vad som hänt, medan jag på skakiga och ömma ben började vandra genom målområdet. Ville inget hellre än att krama Jesper och tacka honom för allt stöd. Tankar på mamma dök också upp, alla tidigare löptävlingar vi delat och hur hon nu står inför sitt livs tuffaste lopp. Hur vetskapen om hennes fight gjorde att jag kunde plocka fram krafter jag inte visste att jag hade. 

Jesper och jag gick (okej, en av oss stapplade…) bort till närmaste uteservering, där vi slog oss ner. Burgare och iskall bärs i solskenet. Pladder och ren och skär glädje. Tacksamhet. Inför kroppen som fixat och tillgodogjort sig träningen inför det här. Inför skallen, som lyckades mobilisera kraft och göra mitt allra bästa när det behövdes som mest. Inför alla människor som hejade på gatorna den här dagen men också familjen, alla ni kollegor, Äppelbo-bor, och ni som följer det en gör med intresse på sociala medier. Tack! 

Det finns inte så mycket dramatik att förmedla gällande splittiderna, som ser ut som följer: 

5 km: 5.00
10 km: 4.56
15 km: 4.59
20 km: 4.59
Halvmaraton: 4.59
25 km: 5.00
30 km: 4:51
35 km: 4:51
40 km: 4.46
…Och på den avslutande kilometern snittade jag 4.15-fart. 

Kan nämna några saker angående det fysiologiska. Jag sprang som sagt det här loppet på känsla ansträngningsmässigt, utan att titta på pulsen under tiden. Kan i efteranalysen konstatera att jag låg ”mitt emellan” min aeroba och min anaeroba tröskel mer eller mindre konstant under loppet. Det känns som det säkra sättet att pace:a sitt första maraton. Jag fick ingen nämnvärd smärta i varesig fötter eller ben (vader, lår, säte) och inte heller i axlar/skuldror. Förutom långa långpass på minst 30 km varje vecka i flera månader, har jag några andra idéer om varför. Jag har sett till att styrketräna hela kroppen, inte på något extremt vis men ett pass per vecka med huvudsakligen kroppsvikten, plus flera pass med bålstyrka/prehab. Dessutom fann jag, efter lite runttestande i träningen innan loppet, den för mig optimala skon för ändamålet. Är övertygad om att den gjorde min maratonlopp mindre brutal mot kroppen.  

Den som är nyfiken på mer om hur jag tränat för det här maratonloppet kan alltid läsa mina tidigare blogginlägg! Det har inte varit några konstigheter egentligen och jag tror inte att det finns en väg som leder till härligheten men sättet jag lagt upp träningen på har uppenbarligen fungerat för mig. 

Nu ska jag ha en längre återhämtningsperiod. Det handlar inte bara om att ge sin sargade kropp tid att vila, utan även huvudet. Jag vill njuta av det här uppnådda målet. Och jag behöver ge mig själv tid att lista ut vad nästa ska bli, för det finns många tänkbara utmaningar att anta. Men en sak vet jag: jag vill springa fler maraton. Det är bannemig helt fantastiskt. Tills vi hörs igen: tack för att du läste! Mer nörderi kring loppet finns för övrigt om ni följer mig på Strava (heter Sigrid Andersson). 
 

Läs hela inlägget »