2019 > 03

När något oväntat händer i livet som kastar omkull tillvaron, får en att ifrågasätta vad som är viktigt och som ger en perspektiv. Där är vi nu, sedan min mamma nyss fått ett väldigt tufft besked. Mamma, som är den starkaste jag vet. Det kändes helt overkligt och fruktansvärt orättvist att det här drabbat henne, som alltid inspirerat (och inspirerar) mig i löp- och skidspåret med sann rörelseglädje. Vi i familjen slits nu mellan hopp och förtvivlan och den första tanken är givetvis att ett maraton i sammanhanget känns så futtigt betydelselöst jämfört med det mamma går igenom, men jag vet bara att jag fått en till, glasklar anledning att ge allt jag har i Rotterdam om prick en vecka.  
Det känns som sagt svårt att behålla fokus på det som väntar, men jag ska försöka ge er en liten sammanfattning av läget inför nästa helg. 

Jag har fått en sista träningsmånad med fortsatt bra veckomängd (och samtliga långpass på minst 30 kilometer). Vintern höll ett stadigt grepp om oss här i Äppelbo så de specifika löppassen i maratonfart har sprungits i huvudsak på löpband. Har fått till några kortare marafartpass på asfalt först nu när det dragit ihop sig till loppet, men som jag skrivit tidigare: eftersom en inte rår över vädret, väljer jag att tänka att jag gjort det jag kunnat med maraspecifika pass utifrån de förutsättningar som rått i vinter och under den tidiga våren. 

Nu, lite om formtoppningen! Jag började släppa upp på träningen för en vecka sen (när det alltså återstod två veckor till loppet) i och med ett kortare långpass på 25 kilometer. Det har sedan dess handlat om att springa betydligt mindre mängd, en veckodos på ungefär hälften så många kilometer som vanligt. Jag har fokuserat på att hitta en fin rytm, avslappning i löpningen och försökt slipa på tekniken. 

Har velat behålla kvalitet och bibehålla syreupptaget men utan att slita på kroppen. Ett exempel på det är från gårdagens pass där jag la in några ordentliga, korta fartökningar. Vidare har jag i upplägget haft kvar lättare styrketräning som främst syftar till att aktivera och stabilisera (läs: prehabövningar & bålstyrka) men när jag snart går in i sista veckan så minimeras även det. 

Jag fnular en hel del på energiintag och taktik inför det som komma skall, och helt klart så är pirret i magen mer eller mindre konstant… Något annat som jag måste nämna är det fina engagemang från kollegor, familjen och i sociala medier såhär inför min maradebut. Känns verkligen som att jag har många som stöttar i olika form när det är dags att starta på söndag! 

Vi reser till Uppsala på torsdag, där vi övernattar innan vi på fredag flyger till Holland. På lördag springer Jesper hjärtat ett 4.2-kilometerslopp vilket nog blir perfekt inspiration inför söndagen då det är min tur…! Till sist, några tankar om målsättning och förhoppningar. Jag är mäkta ödmjuk inför att för första gången ta mig an den fulla maratondistansen och är väl medveten om att den är speciell. Känner att jag har gjort det jag kunnat i förberedelserna och DET känns bra - att resan till att bli redo för en mara fasen verkligen varit riktigt häftig, hur loppet än utvecklas. Med det sagt så är målet att springa på 3.30 och det är vad jag kommer att gå för. 

Vi ses på andra sidan! 

Kram och ta hand om er,

Sigrid 

Läs hela inlägget »
Som rubriken antyder tänkte jag dela med mig av hur tankegångarna går nu när det är mindre än en månad kvar till vårens stora mål. Jag ser fram emot loppet i Rotterdam oerhört mycket. Sen sist vi hördes har jag fått till ett antal mycket bra träningspass. Nyckelpasset som handlar om att springa i tänkt marafart har successivt blivit till större sammanhängade delar, nu uppe i 2 x 40 minuter. Att vintern slog till igen kändes tråkigt, då jag verkligen uppskattat att få springa dessa marafartspass på asfalt. I veckan fick jag (återigen) göra detta på löpband och som prognosen ser ut lär även den kommande veckans sådana pass bli på band.  Men väder och därmed underlag är ju en faktor en inte kan påverka och jag får vara trygg i att de här träningspassen ändå ger den effekt jag önskar sett till ansträngning.  

Långpassen på minst 30 kilometer har också sprungits enligt plan. Jag sprang ett långpass på 35 kilometer igår, något som trots ymnigt snöfall och i kuperad terräng gav mig ett besked att jag blivit "hårdare" muskulärt - blev inte alls lika öm i kroppen under de sista kilometrarna som förra gången jag genomförde ett sådant 35-kilometerspass. Att ha Jesper med som sällskap på flera av de här långpassen betyder också mycket!

Jag prioriterar sömn, mycket mat och en rätt strukturerad vardag för att minimera stress. Gör mina prehab- och styrkeövningar för att hålla kroppen hel och kunna hålla ett någorlunda energisnålt löpsteg även när jag är trött. Inställningen är att med alla träningstimmar jag viker till detta, kan jag lika gärna göra allt för att stå på startlinjen med bästa tänkbara förutsättningar. 

Börjar bli allt mer mentalt inställd på vad som komma skall, har börjat känna att loppet inte kan komma snart nog....! Känns som det är lättare att göra för mycket nu, än att faktiskt lita på att jobbet börjar bli gjort. Så med det försöker jag planera träningen smart för de kommande veckorna. Det återstår ett långt långpass och ett något kortare sådant, innan nedtrappningen börjar på riktigt. 

Tittar in med ett sista inlägg när det är dags för avfärd till Holland. Stor kram till er! 
Läs hela inlägget »