2018 > 04

Alright, en dryg vecka har gått sedan Rock the Trail och det är på sin plats att skriva några rader om loppet. Vädret gick inte att klaga på; solen sken från klarblå himmel så shorts och linne var givet. Men som det kanske har framgick på Instagram, blev RtT en rejält tuff utmaning. Kuperat som bara den, underlag som varierade hela tiden och flera grustag att ta oss igenom på de cirkus 10 kilometrarna. Har sällan varit så trött i förhållande till farten, kan jag säga! Tidigt i loppet blev vi tre tjejer som sprang ihop, med Malin närmast och jag försökte hålla hennes rygg så gott det gick. Tjejen är ju supersnabb och hade en lucka som varierade under loppets gång men så länge jag hade korn på henne flöt det något bättre. Däremellan var det mest en jädra kamp. Kändes att en inte sprungit mycket träjl i år och banan var braaaa mycket mer obanad än förväntat. Att arrangören inte lagt ut vare sig höjdprofil eller mycket till beskrivning blev allt mer förståeligt, haha....! Faktum är att jag inte hade den bästa dagen heller, slet med andning såväl som ben. 

I mål tog jag mig i varje fall som tredje dam och det är faktiskt bara att vara nöjd. Hade innan loppet tänkt att en pallplats ska vara rimligt och att jag åtminstone ville känna att jag gett det jag haft för dagen. Gladast (och så stolt) blev jag ändå när Jesper mötte mig och jag fick dra ur honom (!) att han vunnit herrklassen. Vad gör det väl då att ens armar och ben rivits sönder och samman under det krig som just utkämpats?

Med detta lopp är träjlsäsongen i alla fall igångkickad och det kan fasen bara bli bättre. I sommar väntar Kia Fjällmaraton-veckan i Åre för mig & karln så det ska springas mycket i skogen nu, om inte annat för att komma dit väl förberedd! Dessutom vann jag ju en startplats till Ramundberget Trail vid Rock the Trail-loppet i helgen och den vore det jäkligt kul att nyttja. Får se hur det ska kunna passas in i sommarens smått hektiska loppkalender...

Det händer ju mycket på alla fronter just nu, privat såväl som jobbmässigt. Stora förändringar väntar och jag känner att det mest bara är att njuta av den spännande tid som ligger framför en. Berättar mer snart! 

Nedan har ni lite siffror från loppet. Kram på er! 
 




 

Läs hela inlägget »

Precis så kände jag efter målgång i Premiärmilen  och jag tänkte utveckla det lite. Faktum är ju att jag efter Lissabon Halvmaraton först hade en vecka med återhämtning (läs: prehab, rörlighet, lätt jogg och något alternativt pass på crosstrainer). Därefter var det, swooosh, veckan för Premiärmilen och de pass jag körde med lite tempo gav inga som helst roliga intentioner. Inte bara var benen fortfarande sega, skallen kändes inte överdrivet med i leken heller ("vad jobbigt det känns att springa fort"...). Men, att få jämra sig lite lagom med likasinnade över såväl tröga ben som kyla på loppmorgonens tågtur till huvudstaden hjälpte lite ;-) 

I startfållan var planen att tidigt i loppet försöka utvärdera hur kroppen faktiskt kändes och utifrån det bestämma om jag skulle gå all in eller försöka se det som ett bra fartpass. Det komiska är att det faktiskt kändes precis så trögt och trist som det gjort tidigare i veckan men när jag passerade halvvägs med nytt pers inom räckhåll... Ja, då fick jag helt enkelt gå för det! Hade blivit för irriterad på mig själv efteråt annars. Banan var precis så knixig, rullgrusig och lerig som man kan vänta sig av ett lopp på svensk mark efter en vinter som denna. Jag matade på och är särskilt nöjd med hur jag höll fart även i banans kuperade del runt 8 kilometer. Vore synd att kalla det flow, men jag har nog sälan långspurtat så bra, sista kilometern gick undan. Och jätte-jätteglad i mål såklart på 42.13! Kändes som jag disponerat loppet klokt (negativ split) utifrån hur känslan varit på förhand. Sen ska jag väl tillägga att all träning jag lagt ner inför halvmaraloppet givetvis finns med i bagaget och gjorde sitt till även i detta race!

Mitt tidigare 10-kilometersrekord var gammalt, efter att förra året bara sprungit trail och terräng. Nu känns det som om rekordet lever farligt i år (tänk sopad asfalt, varmt väder, shorts och pigga ben!) även om planen är att springa traillopp nu också, jag längtar till skogen...! Kanske just därför det känns så skoj att, innan mars ens är slut - ha sprungit både mitt bästa halvmaraton- och millopp. Tar med det som fin motivation inför vårens fortsatta träning, när det nu blir betydligt mer backe och stig framöver. 

Tack för att ni läste, 

Sigrid

Läs hela inlägget »