Lidingöloppet stod för dörren i helgen, när jag och min bättre hälft skulle ta oss an 15-kilometersbanan i den anrika terrängen! Sen Stockholm Halvmaraton har jag försökt få in dels återhämtning, men även några kvalitetspass i hopp om att konservera formen de två veckor som varit emellan. Det var en krispig, vacker höstmorgon när vi i lördags anlände till ön efter att ha kört från Uppsala (där vi i helgen bodde hos mina föräldrar). Målet för mig var tydligt: jag ville springa snabbare än förra året och därmed klå mitt LL15-pers. Hur mycket det skulle utraderas med, skulle dagsformen få avgöra... 

Startskottet gick och känslan var inte briljant, men helt enligt plan klockades första fem kilometrarna (första tredjedelen) på 21.57. Det var en taktik som ju bygger på att de betydligt mer kuperade delarna av banan kommer sedan, så en viss "buffert" ville jag ha. Jag fick slita rätt mycket resten av loppet, och kanske framförallt från Grönsta gärde och in i mål - där jag förra året kände mig urstark. Skälet till det? Inte konstigare än att jag spänt bågen hårdare i år, var helt enkelt mindre fräsch och med sämre krafter. Så det var på möra ben men med ett stort leende som jag sprang in på upploppet till nya personliga Lidingö 15-rekordet 1.06.12! Det var en förbättring från förra året med 3,5 minut. 

I mål fick jag dam-silvermedaljen runt halsen och kramas med min bättre hälft, som kutat på ruggigt snabba 51.29 och blivit 8:a i seniorklassen! Han är otrolig. Vi åt burgare och flängde sedan glatt runt mellan utvalda delar av banan för att heja på bekanta ansikten i några timmar innan vi rullade mot Uppsala. 

Några tankar såhär efter helgens bravader då. Först och främst: det GÅR att göra både ett snabbt Stockholm Halvmaraton och ett Lidingö15 (tidigare år har jag ofta prioriterat det ena eller det andra). Jag tänker också att det nog är klokt att ibland se sin träning och utveckling lite "utifrån": 3,5 minuters förbättring på 15 kilometer terräng är verkligen värt att glädjas åt! Även om det kanske inte kommer som någon skräll detta år, när man haft riktigt flow och gått framåt på samtliga distanser. 

Sist men inte minst: några dagars återhämtning väntar och sen blir det härligt att åter få kliva in i en träningsperiod där allt fokus ligger på att springa fint i Valencia Halvmaraton i slutet av oktober...! Det blir finalen, säsongsavslutningen, som också kommer innebära en härlig semester med Jesper och delar av min familj. 

Sköt om er tills vi hörs igen! Har förresten problem att få till skärmdumpsbilder, men via länken nedan finner ni loppet genom min Garmin:

https://connect.garmin.com/modern/activity/3050880752
 

Läs hela inlägget »

För en gångs skull känns det helt rätt att berätta om ett lopp nästan direkt efteråt. I skrivande stund är det morgonen efter Stockholm Halvmaraton och hjärtat slår lite fortare av alla upprymda tankar och känslor som snurrar. Dags att ta er med på halvmaran i huvudstaden! 

Men först lite om bakgrunden till loppet. Som ni förstod av mina reflektioner efter Sälen så var jag i behov av att först ha lite återhämtning efter en väldigt intensiv period av tävlande. Kände mig urgröpt och längtade efter att få till några mer sammanhängande träningsveckor för att kunna göra mig själv rättvisa på Stockholmshalvmaran. Så, jag la upp en plan och har följt den efter bästa förmåga. Inga konstigheter egentligen, utan ett ganska traditionellt upplägg med nyckelpass för halvmaraton: långa trösklar, tvåtusingar, tusingar och långpass runt 120 minuter. En detalj jag kan nämna är att jag med flit låtit distanspassen gå i något högre fart än tidigare. Dessutom har min terminsstart på folkhögskolan i Malung bjudit på en hel del ny träning i form av skidgång i backe, nya styrkeövningar, mer rullskidor. Hur skulle detta falla ut och kombineras med mina egna pass, har jag nyfiket funderat. Med det sagt så har jag mest njutit av att det två dagar i veckan är någon annan som håller i trådarna för ens träning...! 

Nu till själva loppet. Det var helt perfekta förhållanden för att springa fort med 15 grader och sol från klarblå himmel. Absolut så är det ju en vindkänslig bana, men upplevde inte det som ett problem igår. Målet var i första hand personbästa (i scenariot att formen skulle kännas bra), i andra hand att springa min snabbaste Stockholmshalvmara (om det skulle kännas slitigt från start). När startskottet gick kände jag i princip omedelbart att något annat än att gå för "pers" idag vore slöseri i sin renaste form... ;-) Taktiken var klar; så jämna kilometrar såväl som femmor som möjligt. Jag hade en fin resa på lätta ben och positiva tankar hela vägen. Var noga med energi, hade bestämt att nyttja i princip samtliga sportdrycksstationer och ta en gel där det bjöds vid cirka 15 kilometer. Vet ju energins betydelse och ville verkligen ge mig själv chansen att hålla hela vägen. Och hela vägen höll det - kunde till och med njuta sista kilometern och klocka loppets snabbaste sådan. Att springa upp på blå mattan med armarna i skyn på 1.31.57 och radera ut det gamla personbästat var oslagbart! 

Det här loppet påminde mig om att den taktik man lagt upp för ett race, kan gå hand i hand med att lyssna in kroppen, det så luddiga att "springa på känsla". Medalj runt halsen, öl i handen, mingla i målområdet och tårar i ögonen när mamma gick i mål efter en fight mot klockan för att få sin stukade fot i skick för att springa loppet. 

Nu ska jag njuta hörrni. Åker snart hem till Äppelbo för att kramas med den bästa jag vet. Han som också är en så stor anledning till att (löpar)livet rymmer så mycket kärlek och glädje. Kan knappt vänta! 

Tills vi hörs igen,

Sigrid

Ps. Nedan, nördigt från klockan och Stockholm Halvamaratons resultat! 

Läs hela inlägget »
Inför Bagheera Sälen Fjällmaraton som vi var iväg på i helgen, hade jag haft en ganska tuff vecka mentalt. Går inte in på detalj här, men tankarna var inte där de skulle vara, motivationen kändes flyktig och jag var dessutom nervös på morgonen vilket jag inte brukar bli på det viset. Det var förutsättningarna, men jag bestämde mig för att göra det bästa utav det. 

Startskottet för min klass - halvmaran - gick så tidigt som 09.00. Banan tog oss en kilometer genom stugbyn i Lindvallen innan det bar av uppför den första branta och kilometerlånga skidbacken. Benen kändes sega och andningen ansträngd, men jag matade på, höll mig löpandes. När det planade ut något och blev flackare, kunde jag springa på bättre än jag kunnat göra i tidigare fjällopp i Åre. Där upplevde jag att det liksom bara fanns ett "läge" uppför och ett utför, men att jag inte riktigt kunde ställa om tekniken till flacklöpningen, där det ju onekligen går att tjäna tid i fjällopp. Men överlag var känslan att jag inte fick mycket gratis överhuvudtaget. De mycket steniga partierna var närvarande hela tiden, men från ungefär 10 kilometer blev det enbart den typen av underlag och det krävde stor koncentration, kan jag säga... Har ju blivit starkare uppför och tog mig an de två andra rejäla uppförsbackarna. Och från ungefär 17 kilometer bar det av utför. Slappnade kanske av lite väl mycket för jag stöp i backen med ungefär två kilometer till mål. Men vad är väl ett par sönderskrapade favorittights...?

Hade haft sub 1.55 i tankarna ända sen jag fått släppa tanken på att tävla mot någon annan än mig själv (dvs., från typ loppets start...) och sprang över mållinjen på 1.54.27. Blev 8:e dam och får trots allt känna tillfredsställelse i att jag sprang med det jag hade. Att det mentala kan vara en superkraft såväl som i det här fallet - dränera en på kraft,  blev jag väl påmind om. 
Fick glädjas åt Jesper istället, som blev 2:a i 10-kilometersloppet!

I och med det här knyter vi ihop säcken som kallas Vår- och sommarsäsongen 2018. Från och med nu så ligger fokus på att få till en träningsperiod som följs av några väl utvalda lopp under hösten. Jag ser fram emot den nya säsongen med spänd förväntan! 

Här har ni Sälen-halvmaran från klockan: 
 
Läs hela inlägget »
I lördags var det dags för den klassiska tävlingen där jag och Jesper hade fått chansen att springa i Trimtex dam- respektive herrlag på Vasastafetten

Först några ord om att springa i ett lag. Löpning är ju först och främst en individuell idrott där man är van att i solsken såväl som mörker hitta motivationen själv. Att då få "något större än sig själv" att springa för, känns oerhört roligt och kanske är det inte konstigt att förmågan att ta ut sig säkert kan vässas en hel del...

För roligt men tufft blev det. Jag sprang den kuperade Sträcka 4 som går mellan Risberg och Evertsberg. Vid växlingen låg vi trea, med några minuter upp till lagen framför. Hade bestämt mig för att göra mitt allra yttersta men springa "med huvudet" och efter mina egna resurser, så att säga. Såväl underlaget (stig, spångar, grusväg) som kuperingen varierade rätt mycket så utmaningen låg mycket i att nyttja de flackare partierna och hålla ansträngningen rimlig i backarna. Kort och gott att hitta så mycket rytm det bara gick. Är nöjd med löpkänslan - låg på men utan att spränga mig - men hade gärna haft en klunga eller åtminstone en rygg att springa med, var som i ett ingenmansland. Med ungefär tre kilometer kvar var jag inte kaxig utan rejält trött. Tömde ut de allra sista krafterna och så var vår nästa tjej iväg! 

Att sedan få åka runt med lagkompisarna till några av stafettens andra delsträckor för att heja på vårt lag var riktigt spännande och skoj. Sedan såg vi målgången för herrlaget som kammade hem segern!!! Vårt lag tog i kapp de som låg tvåa och det blev vår slutgiltiga placering i mål - känns som alla tyckte att de fått ut det de hade och då är ju allt gott. Hoppas vi kan utmana Finspång ett annat år, om man får chansen igen...!

Grillkvällen på Hemus skidstadion som följde, knöt ihop en verkligt fin dag mellan Sälen och Mora. Tack Björn för chansen att springa för Trimtex och tack alla inblandade för nya fina bekantskaper. Hoppas vi ses snart igen! 

Nedan följer lite siffror från klockan.
 
Läs hela inlägget »

Att ge sig på att sammanfatta Fjällmaratonveckan känns på ett sätt jättesvårt. Veckans olika lopp och upplevelser känns som en enda härlig gröt som snurrar i hjärnan, men kanske vore det just därför välbehövligt att få ner det i text! Förhoppningsvis blir det någorlunda läsbart för er, vi tar det från början. 

Efter närmare sju timmar i bil (tur att resan kan kännas som en del av målet!) anlände Jesper och jag till Trillevallen. Där skulle vi bo i en lägenhet tillsammans med Kim och Jocke (tusen tack igen för fint häng) under veckans inledande dagar. 

Fjällmaraveckan startade med det lopp som jag sett fram emot med spänd förväntan, och som mesta av träningen fokuserats mot en längre tid - nämligen Salomon27k. Loppet startade i Ottsjö och tog oss över tre fjäll: Hållfjället, Grofjället och Välliste, med målgång i Trillevallen. Loppet startade i 25-gradig värme och efter en kilometer började den första stigningen som sedan bar oss upp, upp, upp. Jag hade lovat mig själv att inte stressa inledningsvis utan vara ödmjuk inför uppgiften, väl medveten om att det var debuten i fjällopp-sammanhang såväl som den längsta distans jag tävlat på. Tuggade på och hittade en rytm i uppförslöpningen, att prata om någon fart går dock inte… När löpningen flackade ut en aning och innebar teknisk stiglöpning hade jag kunnat vara mer offensiv. Men i övrigt handlade det mesta om att hålla andning och svidande ben på rätt sida om gränsen. I de allra brantaste partierna så la jag in gångsteg. Jag hade det kämpigt i delar av loppet och fick verkligen kämpa med tankarna: ”jag är ute på ny mark i det här loppet, men jag kommer att greja det”. Fokuserade också på att få i mig energi (gels och sportdryck). 

Utförslöpningen de sista fem kilometrarna hade jag sett framför mig skulle vara härliga. Och när medtävlare krampade till höger och vänster runtekring mig, kände jag mig stark. Visst var benen trötta och visst började jag noja när andra krampade: ”ilar det inte olycksbådande i vänster baksida…?” men ingen kramp kom. Vid 25 kilometer, långt från den steniga och mer knixiga fjällterrängen, stöp jag i backen. Det gick så fort att jag knappt hann uppfatta vad som hände och jag var raskt på fötter igen, med blodig armbåge och knä. Att gå i mål var fantastiskt skönt. Och klockan stannade på 3.03 vilket får klassas som en klart godkänd debut i dessa sammanhang!

Jesper sprang hem loppet Välliste Runt som gick av stapeln samma dag, så himla roligt!

Vi sa hejdå till Kim och Jocke för vårt nya boende i en vrålmysig stuga på Vålådalens Fjällstation. Sedan krigade sig Jesper igenom Peak Performance Vertikal Walk (1000 hm upp till Åreskutan) på tisdagen av bara farten... ;-)

Nästa gång jag stod på startlinjen var fyra dagar efter lördagens drabbning. Det var i loppet Copper Trail 7k, som jag vunnit i en startplats till. Det var alltså inte påtänkt men kändes som en kul utmaning! Dessutom kändes kroppen återhämtad nog för att jag skulle kunna göra mig själv rättvisa. Copper Trail-loppet innebar att vi skulle ta omkring 450 höjdmeter. Det är 4,5 kilometer uppför, och sen bara utför. När jag värmde upp, kändes kroppen så bra den bara kan. Trots att det var hett och soligt, kändes andningen lätt och benen likaså. ”Det här kan bli kul!” tänkte jag på start. Det blev det också. Jag kunde springa hela stigningen (vilket känts svårt under Salomonloppet) och även om pulsen var i skyn så kände jag mig stark. Och sen då? Jo, när det gick utför så fanns det liksom ingen hejd. Jag tippade höften framåt och lät benen gå som trumpinnar i den tekniska terrängen. Kunde inte (ville inte!) hålla smajlet tillbaka. Skuttade nästan in i mål på torget, kramades med Jesper och såg att jag sprang in på en 5:e plats i ett startfält av fantastiska skidåkar- och bergslöpartjejer. Vilken kväll! 

Torsdagen innebar tävling för min andra hälft igen - Swix Sprinten som var ett riktigt skoj spektakel! Efter en rafflande semifinal blev det sorti, men räkna med att han kommer igen, revanschsugen som bara den. 

På lördagen skulle veckan avrundas med en sista utmaning som vi båda sprang - Ulvang Kvartsmaraton som mätte 13,5 kilometer. Loppet kändes som en blandning av de två lopp jag sprungit dittills, vad gällde bansträckning. Starten var i Edsåsdalen med två relativt fläcka kilometrar och jag kände att ”inget att förlora, jag trycker på lite mer i starten (än i Salomon27k)”. Sen bar det av uppför och gjorde så i ungefär tre kilometer. Precis som i Copper Trail kände jag mig stark uppför och sprang hela stigningen. Därefter följde ett parti där vi sprang på skrå runt Välliste. Skrålöpning är inte någon favorit… De sista kilometrarna utför (som gick på samma stigar som Salomonloppet), så kände jag mig bekant och bombade på i vanlig ordning…! Tiden i mål är jag nöjd med: 1.17.14, men kanske häftigast är känslan av vad kroppen fixar när man förberett den väl. Tre tuffa lopp på en vecka skulle ha kunnat ta ut sin rätt men alla kroppsdelar höll ihop och jag kunde prestera över min egen förväntan. Jesper sprang in som vinnare även i Kvartsmaran och jag kan inte tänka mig någon mer värdig...! 

Om Fjällmaraveckan redan känns som en given tradition från och med nu? Jajamän!

Avrundar med lite data från loppen som nog säger mer än snittider, som såklart finns på min Stravaprofil för er som är nyfikna. Nedan kommer höjdprofilen för Salomon 27k (första bilden), lite svettig pulsdata för Copper Trail (bild 2) och så höjdprofilen för Ulvang Kvartsmara. Sköt om er nu tills vi hörs igen! 
 

Läs hela inlägget »
Tänkte lufta mina tankar om 5-kilometersracet i onsdags, som jag vågar säga är ett av de lopp jag är mest nöjd med, alla kategorier....! Buggruset går ju av stapeln i Malung under Dansbandsveckan, som innebär en alldeles speciell stämning med massor av folk på gatorna. Värmeböljan som präglar den här sommaren visade inga tecken på att mattas utan på tävlingsdagen var det smällhett. Peppade mig med tankar om att jag sprungit bra lopp  i värme tidigare den här säsongen (Asics High Five, bland annat). Trots att svetten rann efter en gedigen uppvärmning är jag ändå glad för den - Jesper joggade delar av banan med mig så jag kände att jag hade koll på den. På startlinjen hade jag med mig vetskapen om att jag den senaste tiden tränat med fokus mot trail i allmänhet och Åre-loppen i synnerhet - någon specifik träning för 5 kilometer har jag inte sysslat med. 

Men så var vi iväg och jag bromsade mig själv något då det är fruktansvärt lätt att öppna för hårt på den här distansen. Lyssade in kroppen ("Hur känns benen? Hur känns andningen?) första hundra metrarna och lät fyra tjejer sticka iväg. Konstaterade att jojomen, nog är formen god alltid - utgångsfarten kändes tuff men uthärdlig. Så jag ökade något, gick om tjejerna och tog ledningen vid cirkus en kilometer sprungen (som jag för övrigt klockade på 3.55, helt enligt plan!). 

Banans andra kilometer går på grus och gräs men gick ändå undan, vilket förstärkte känslan av att "det här kan gå". Med det menar jag dels att det kan bli en fin tid och dels att jag kan hålla undan och vinna. Från kilometer 3 var det tufft men jag kände mig fortfarande stark och mellantiderna var jämna. Sista 500 metrarna var plågsamma och jag föll ihop i en trött men lycklig hög i mål, där Jesper snart var framme med en stark och varm famn. 

Så snart jag fått livet tillbaka ( ;-) ) så kom alla känslor över en. Officiella tiden 19.46 är tangerat personbästa och jag har aldrig sprungit ett 5-kilometerslopp med så bra känsla. Sättet jag hanterade trötthetstankarna, taktiken... Men, framförallt: stödet från publiken och nära & kära. Det betydde så mycket! Jesper och jag är lyckligt lottade att så många engagerar sig i oss och vår löpning. 

När det nu blir fullt fokus på Fjällmaraveckan i Åre (på fredag bär det av....!) tar jag med mig det här fantastiska Buggruset in i förberedelserna. På återhörande! 

Ps. Om ni inte fått nog, här finns en film från Malung-Sälen TV där hjärtat & jag kutar och blir intervjuade....! 

Ps2. Loppet i siffror:
 
Läs hela inlägget »
Förra helgens utmaning Mora Trail bjöd på strålande sommarväder och det var 15-kilometersklassen som gällde för mig och Jesper. Jag visste att banan (BanAnna!) var tuff men vacker och det visade sig stämma till fullo. Loppet inleds uppför, uppför, uppför och det kulminerade med ett bergspris - King/Queen of the Hill efter cirka 3 kilometer. Jag gnetade, men utan att känna mig riktigt stark nog att "ligga på" utan fick trippa uppför.  Och sen, ja då gick det utför, utför, utför. Här njöt jag i fulla drag åt att bara kunna luta med backen och låta fossingarna hitta sin väg på stigen. Eftersom jag hade kraft att i benen att springa på här, tolkar jag beslutet att inte pressa hårdare uppför som rätt klokt. 

Ett fint parti med relativt flack löpning följde, med kontrollerad känsla i andning och ben. När vi sedan sprang upp och nerför åsen under ett antal kilometer var det tufft. Kunde ändå avsluta starkt och blev jätte-jätteglad när speakern på upploppet meddelade att jag var 3:e dam! Hade inte haft någon koll, och ärligt talat inte heller fokus, på hur jag låg till i förhållande till de andra tjejerna utan bara haft killar som sällskap/sparring. Så, väldigt kul med placeringen bakom urstarka Ida-Maria Nicklasson och en duktig skidåkartjej. Tiden vet jag att jag kan putsa, men idag gjorde jag det jag kunde. Allt jag gör nu är med Salomon 27k i Åre om några veckor i tanken - så det här loppet var en grym genomkörare! 

Jesper fick tampas med banrekordinnehavaren och var inte långt efter på en fin andraplats. Vi firade med sommarens, så långt, härligaste bad nära tävlingsplatsen i Läde. Nedan får ni loppet genom min Garmin (som tycks ha missat ett antal höjdmeter, men vem räknar...? ;-) 
 
Läs hela inlägget »
Inför Karlstad Stadslopp i lördags hade jag förhoppningar om att det skulle kunna gå fort. De intervallpass jag gjort på sistone har genomförts med pigg känsla och i farter som indikerade att mitt personliga rekord borde ligga pyrt till. Jag har också tränat för, och sprungit, ett par 5-kilometerslopp som bidragit till att den tänkta milfarten känns mer uthärdlig. Men: skulle jag få ut det jag upplevt mig ha i kroppen när det räknades? Mycket talade för det. Förutom formen så var vädret bra; från att ha åkt igenom regnskurar på vägen så sken det upp lagom till Jesper och jag rullade in in på evenamangsområdet vid Sundstabadet ("Sola i Karlstad"... som det senare skulle uppdagas inte alls har med väder att göra, men det är en annan historia!). Dessutom var banan platt och humöret gott när vi mötte upp resten av gänget i Skoglöf Bil, som vi dagen till ära skulle representera...! 

Benen kändes lika pigga när vi joggade igång som de somsagt gjort på senaste tiden, så i startfållan fanns bara en tanke: "Låt det dra igång nu!". Så gick starten och jag öppnade helt enligt plan. Andningen var kontrollerad och kilometrarna betades av. Ungefär halvvägs började det bli tuffare men med undantag för kilometern mellan 6 och 7 så höll jag ihop tiderna, om än med högre ansträngning. Bansträckningen som tog oss genom gatorna där det var packat med folk som hejade, bidrog till motivationen! Hade en stark avslutning (se skärmdump nedan) och klockades för 41.38 när jag skar mållinjen. Så jäkla nöjd och lycklig! Och trött, haha. Att få dela glädjen med de andra - där Skoglöf Bil lag 1 kom 2:a (!) gjorde det extra roligt. 

Det nya personbästat, som dessutom är första Sub 42, kändes särskilt härligt nu när jag lite grann ska "stänga" fokuset på flackt och snabbt. Det ska bytas mot mer skog och kuperat. I sommar väntar nämligen Salomon 27k på Fjällmaratonveckan i Åre! 

På återhörande!
 
Läs hela inlägget »

I helgen som var gick 5-kilometersloppet Asics High Five av stapeln på fredagen före Stockholm Maraton. Hela veckan präglades av larmrapporter från höger och vänster om hur hett det skulle bli hela helgen. Mina tankar var hos Jesper och de som skulle springa maran - som ju trots allt är en riktig prövning. Men även det betydligt kortare loppet jag skulle ta mig an visste man ju skulle bli en pärs i hettan (cirkus 30 grader vid starten klockan 18...). Så hur gick tankarna inför start? Jag resonerade ungefär som inför Lissabon då vädret också var extremt fast "åt andra hållet". Det vill säga: inte göra ett problem/en nackdel av vädret innan det faktiskt var det...! Boostade med positiva tankar i stil med "Jag har gjort bra lopp i värme förr" och var väldigt noga med självklarheter som att dricka och få i sig nog med med salt inför loppet. 

Vid uppvärmningen höll jag mig på "skuggsidan" av Stadion. Benen kändes pigga och då bestämde jag mig för att hålla fast vid planen som var fullt ös men med en smartare öppning än vid mitt förra 5-kilometerslopp i Rättvik för några veckor sedan. Målet var att kunna avsluta starkt. Sagt och gjort, jag höll igen något första kilometern och sen var banan så knixig  mellan kilometer 1 och 3 att det mest handlade om att ge det jag hade. Värmen påverkade nog kilometertiderna nåååågot, men jag hade krafter att göra precis en sån go' avslutning som jag velat. I mål som 2:a dam på 19.59 - en sekund som kändes sjukt viktig, haha! Vågar dessutom påstå att det här var en prestation jag är mer stolt över än "persloppet" i Rättvik - den här kvällen var vädret & banan klart större utmaningar. Var himla glad i mål där jag fick kramas med Jesper som även han sprungit in på en andraplats cirkus fem minuter innan mig. 

Efteråt har vatten, skugga och pastapartyt på Stadion sällan känts mer rätt! En sista sak innan ni kan nörda ner er i siffrorna från klockan: Vilken jätte-jättefin support och stämning som gänget i Asics Frontrunner bjöd på under loppet. När hjärnan och kroppen kokade hittade jag ändå krafter att göra mitt allra yttersta när man översköljdes av hejarop. Tack! 
 

Läs hela inlägget »

I helgen som var gick Rättviksloppet av stapeln och vi var en fin trio som skulle springa (JeppSig och min mamma). Det var urminnes tider sen jag sprang ett 5-kilometerslopp, närmare bestämt ett par år sen. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess, utvecklingen på andra distanser pekade på att det gamla personliga rekordet borde ligga pyrt till. Jag har känt mig ruggigt taggad långt i förväg och likaså på morgonen. En natts riktigt god sömn bidrog också till att förväntningarna var höga på väg till Enåbadet där tävlingsplatsen låg!

Värmde upp och kroppen kändes okej, varken mer eller mindre. Förutom att jogga länge blev det ett antal stegringslopp för att bereda kroppen på vad jag visste skulle bli rejält tufft. 5 kilometer är ju kort (= farten är hög) men samtidigt en relativt långvarig plågaHursom, öppnade första kilometern något fortare än plan. Hade två tjejer strax före mig men redan strax efter passeringen där släppte en tjej av på farten och jag hade således bara en framför. Hon hade fått ganska stor lucka och jag sprang det jag hade, utan att kunna öka för att kunna gå i kapp henne. Kilometer två och tre flöt på. Var rejält trött sista kilometrarna och kände att benen började checka ut, sprang mycket på vilja nu. Klockan slog över på 5 kilometer ungefär 150 meter från mål och jag hade ingen spurt utan fick fokusera på att bara nå mållinjen, efter vilken jag föll ihop i en trött liten hög ;-) 

19.45 klockade jag alltså "femman" på, och det är ett gott personbästa vilket var målet! Kul att bli 2:a i damklassen också, förstås. Att se Jesper springa sitt lopp så modigt (vrålsnabb första halva) var så inspirerande och coolt! Förutom att bli 2:a han med, lyckades grabben dessutom sätta milpers. Min mamma ville under timmen och hade marginalerna på sin sida - så kul! 

Ja ni hör ju, det var inga ledsna miner i bilen till Äppelbo direkt...! 

Kram på er i sommarvärmen som kommit tidigt i år, och nedan får ni loppet genom min Garmin. 
 

Läs hela inlägget »