Det har gått två dagar sen jag sprang mitt livs första maraton och nådde målsättningen när jag sprang in på 3.26.35 i Rotterdam! Jag tänkte försöka sammanfatta loppet och upplevelsen efter bästa förmåga - hoppas att det kan roa någon ;-) 

Det var fem månader av målinriktad träning som lett en fram till den här söndagen, där det på holländsk mark var dags för examen. Jag väljer att kalla det så, eftersom jag upplevt en sån lärorik träningsperiod inför loppet. Det har varit ruggigt inspirerande att träna inför en för mig ny (och såpass speciell) distans som maraton är. 

Jag har varit pirrig i magen inför loppet på ett sätt som man nog bara kan vara när man ska ge sig på något som man aldrig upplevt förut. Fjärilarna i magen fladdrade också eftersom det finns så många ”tänk om” när det kommer till maraton. Å ena sidan var jag trygg i att jag gjort den träning jag föresatt mig att göra och hade tillit till den. Å andra sidan - magproblem, kramp, väder & vind… Farhågorna finns där. 

Så hur jobbade jag med att oron för de här sakerna inte skulle få ta överhanden? Nyckeln var förberedelser. Mentalt så intalade mig själv att det här var dagen när jag skulle få belöning för alla långpass i snö, isvindar och mörker. Praktiskt så såg jag till att ha laddat upp smart gällande kolhydrater, vätska och salt för att känna att jag åtminstone gjort det jag kunnat för att stå distansen ut, och inte bli ståendes med kramp vid den kritiska 30 km+ -markeringen. Och vad gällde vädret, spåddes det i förväg vackert väder på tävlingsdagen, vilket självklart kändes bra. 

Så när jag stod där i startfålla A på tävlingsdagen, var det mer nyfikenhet (”hur fasen kommer det att kännas???”) än oro, vilket gjorde att jag kunde känna så mycket glädje. Jag lovade mig själv att jag skulle ge mig chansen att springa med fullt hjärta och klara ögon. Såg de vuxna männen intill en i startfållan torka bort tårar med baksidan av handen när tonerna av You never walk alone ljöd. Det var mäktigt, jag fick gåshud upp över öronen. Så smällde kanonskottet och vi var iväg. 

Målsättningen var tydlig, jag ville springa under 3.30. Planen var att genomföra loppet med så jämna 5-kilometerssplittar som möjligt. Mellan ”femmorna” ville jag inte glo på klockan för mycket utan springa på känsla; lita på att jag vid det här laget vet hur min tänkta maratonfart ska kännas. Fick en fin inledning på loppet, med löpare omkring mig men utan trängsel. 

Jag drack vatten och sportdryck vid stationerna från start (och sedan var 5:e kilometer under hela loppet). Och så var det ju langningen av gels och supporten från Jesper, som är värt ett helt inlägg bara det. Vilken hjälte han är, min älskade karl! Vi hade lagt upp en energiplan som byggde på 2 gels/timme, och J var såldes vid 7,5 km, 14 km, och så vidare. Upplägget funkade helt prickfritt, utan minsta dipp i energi egentligen någonstans (!) i loppet. Inte heller upplevde jag några magproblem överhuvudtaget. Behöver kanske inte säga att Jesper samlade ihop mer än en halvmara i löpta kilometrar bara genom langningen den här dagen…?! 

Naturligtvis gick massor av tankar igenom huvudet under loppet. Kan dela med mig av några: 

”Kan det verkligen fortsätta kännas såhär satans bra?”
”Jäkligt olycksbådande att så många stannar och stretchar -sättinvalfrimuskel-…. Kommer det hända mig?”
”Har aaaaldrig fått höra mitt namn så många gånger av främlingar, fy fasiken vilken underbar publik!”
”De spelar Jespers & min låt! Tänk om han varit här nu!” 
”Men vad i hela… där på storbildsskärmen vid 34 kilometer är ju mamma, Stina, Jakob & Ebbe!!! Vem har fixat den heja-inspelningen?!” 
”Det är typ 12 kilometer kvar, nog har jag krafter för en fartökning!”  

Att få avsluta det här loppet så starkt och springa över mållinjen var överväldigande. Fick torka bort några tårar och försöka ta in vad som hänt, medan jag på skakiga och ömma ben började vandra genom målområdet. Ville inget hellre än att krama Jesper och tacka honom för allt stöd. Tankar på mamma dök också upp, alla tidigare löptävlingar vi delat och hur hon nu står inför sitt livs tuffaste lopp. Hur vetskapen om hennes fight gjorde att jag kunde plocka fram krafter jag inte visste att jag hade. 

Jesper och jag gick (okej, en av oss stapplade…) bort till närmaste uteservering, där vi slog oss ner. Burgare och iskall bärs i solskenet. Pladder och ren och skär glädje. Tacksamhet. Inför kroppen som fixat och tillgodogjort sig träningen inför det här. Inför skallen, som lyckades mobilisera kraft och göra mitt allra bästa när det behövdes som mest. Inför alla människor som hejade på gatorna den här dagen men också familjen, alla ni kollegor, Äppelbo-bor, och ni som följer det en gör med intresse på sociala medier. Tack! 

Det finns inte så mycket dramatik att förmedla gällande splittiderna, som ser ut som följer: 

5 km: 5.00
10 km: 4.56
15 km: 4.59
20 km: 4.59
Halvmaraton: 4.59
25 km: 5.00
30 km: 4:51
35 km: 4:51
40 km: 4.46
…Och på den avslutande kilometern snittade jag 4.15-fart. 

Kan nämna några saker angående det fysiologiska. Jag sprang som sagt det här loppet på känsla ansträngningsmässigt, utan att titta på pulsen under tiden. Kan i efteranalysen konstatera att jag låg ”mitt emellan” min aeroba och min anaeroba tröskel mer eller mindre konstant under loppet. Det känns som det säkra sättet att pace:a sitt första maraton. Jag fick ingen nämnvärd smärta i varesig fötter eller ben (vader, lår, säte) och inte heller i axlar/skuldror. Förutom långa långpass på minst 30 km varje vecka i flera månader, har jag några andra idéer om varför. Jag har sett till att styrketräna hela kroppen, inte på något extremt vis men ett pass per vecka med huvudsakligen kroppsvikten, plus flera pass med bålstyrka/prehab. Dessutom fann jag, efter lite runttestande i träningen innan loppet, den för mig optimala skon för ändamålet. Är övertygad om att den gjorde min maratonlopp mindre brutal mot kroppen.  

Den som är nyfiken på mer om hur jag tränat för det här maratonloppet kan alltid läsa mina tidigare blogginlägg! Det har inte varit några konstigheter egentligen och jag tror inte att det finns en väg som leder till härligheten men sättet jag lagt upp träningen på har uppenbarligen fungerat för mig. 

Nu ska jag ha en längre återhämtningsperiod. Det handlar inte bara om att ge sin sargade kropp tid att vila, utan även huvudet. Jag vill njuta av det här uppnådda målet. Och jag behöver ge mig själv tid att lista ut vad nästa ska bli, för det finns många tänkbara utmaningar att anta. Men en sak vet jag: jag vill springa fler maraton. Det är bannemig helt fantastiskt. Tills vi hörs igen: tack för att du läste! Mer nörderi kring loppet finns för övrigt om ni följer mig på Strava (heter Sigrid Andersson). 
 

Läs hela inlägget »

När något oväntat händer i livet som kastar omkull tillvaron, får en att ifrågasätta vad som är viktigt och som ger en perspektiv. Där är vi nu, sedan min mamma nyss fått ett väldigt tufft besked. Mamma, som är den starkaste jag vet. Det kändes helt overkligt och fruktansvärt orättvist att det här drabbat henne, som alltid inspirerat (och inspirerar) mig i löp- och skidspåret med sann rörelseglädje. Vi i familjen slits nu mellan hopp och förtvivlan och den första tanken är givetvis att ett maraton i sammanhanget känns så futtigt betydelselöst jämfört med det mamma går igenom, men jag vet bara att jag fått en till, glasklar anledning att ge allt jag har i Rotterdam om prick en vecka.  
Det känns som sagt svårt att behålla fokus på det som väntar, men jag ska försöka ge er en liten sammanfattning av läget inför nästa helg. 

Jag har fått en sista träningsmånad med fortsatt bra veckomängd (och samtliga långpass på minst 30 kilometer). Vintern höll ett stadigt grepp om oss här i Äppelbo så de specifika löppassen i maratonfart har sprungits i huvudsak på löpband. Har fått till några kortare marafartpass på asfalt först nu när det dragit ihop sig till loppet, men som jag skrivit tidigare: eftersom en inte rår över vädret, väljer jag att tänka att jag gjort det jag kunnat med maraspecifika pass utifrån de förutsättningar som rått i vinter och under den tidiga våren. 

Nu, lite om formtoppningen! Jag började släppa upp på träningen för en vecka sen (när det alltså återstod två veckor till loppet) i och med ett kortare långpass på 25 kilometer. Det har sedan dess handlat om att springa betydligt mindre mängd, en veckodos på ungefär hälften så många kilometer som vanligt. Jag har fokuserat på att hitta en fin rytm, avslappning i löpningen och försökt slipa på tekniken. 

Har velat behålla kvalitet och bibehålla syreupptaget men utan att slita på kroppen. Ett exempel på det är från gårdagens pass där jag la in några ordentliga, korta fartökningar. Vidare har jag i upplägget haft kvar lättare styrketräning som främst syftar till att aktivera och stabilisera (läs: prehabövningar & bålstyrka) men när jag snart går in i sista veckan så minimeras även det. 

Jag fnular en hel del på energiintag och taktik inför det som komma skall, och helt klart så är pirret i magen mer eller mindre konstant… Något annat som jag måste nämna är det fina engagemang från kollegor, familjen och i sociala medier såhär inför min maradebut. Känns verkligen som att jag har många som stöttar i olika form när det är dags att starta på söndag! 

Vi reser till Uppsala på torsdag, där vi övernattar innan vi på fredag flyger till Holland. På lördag springer Jesper hjärtat ett 4.2-kilometerslopp vilket nog blir perfekt inspiration inför söndagen då det är min tur…! Till sist, några tankar om målsättning och förhoppningar. Jag är mäkta ödmjuk inför att för första gången ta mig an den fulla maratondistansen och är väl medveten om att den är speciell. Känner att jag har gjort det jag kunnat i förberedelserna och DET känns bra - att resan till att bli redo för en mara fasen verkligen varit riktigt häftig, hur loppet än utvecklas. Med det sagt så är målet att springa på 3.30 och det är vad jag kommer att gå för. 

Vi ses på andra sidan! 

Kram och ta hand om er,

Sigrid 

Läs hela inlägget »
Som rubriken antyder tänkte jag dela med mig av hur tankegångarna går nu när det är mindre än en månad kvar till vårens stora mål. Jag ser fram emot loppet i Rotterdam oerhört mycket. Sen sist vi hördes har jag fått till ett antal mycket bra träningspass. Nyckelpasset som handlar om att springa i tänkt marafart har successivt blivit till större sammanhängade delar, nu uppe i 2 x 40 minuter. Att vintern slog till igen kändes tråkigt, då jag verkligen uppskattat att få springa dessa marafartspass på asfalt. I veckan fick jag (återigen) göra detta på löpband och som prognosen ser ut lär även den kommande veckans sådana pass bli på band.  Men väder och därmed underlag är ju en faktor en inte kan påverka och jag får vara trygg i att de här träningspassen ändå ger den effekt jag önskar sett till ansträngning.  

Långpassen på minst 30 kilometer har också sprungits enligt plan. Jag sprang ett långpass på 35 kilometer igår, något som trots ymnigt snöfall och i kuperad terräng gav mig ett besked att jag blivit "hårdare" muskulärt - blev inte alls lika öm i kroppen under de sista kilometrarna som förra gången jag genomförde ett sådant 35-kilometerspass. Att ha Jesper med som sällskap på flera av de här långpassen betyder också mycket!

Jag prioriterar sömn, mycket mat och en rätt strukturerad vardag för att minimera stress. Gör mina prehab- och styrkeövningar för att hålla kroppen hel och kunna hålla ett någorlunda energisnålt löpsteg även när jag är trött. Inställningen är att med alla träningstimmar jag viker till detta, kan jag lika gärna göra allt för att stå på startlinjen med bästa tänkbara förutsättningar. 

Börjar bli allt mer mentalt inställd på vad som komma skall, har börjat känna att loppet inte kan komma snart nog....! Känns som det är lättare att göra för mycket nu, än att faktiskt lita på att jobbet börjar bli gjort. Så med det försöker jag planera träningen smart för de kommande veckorna. Det återstår ett långt långpass och ett något kortare sådant, innan nedtrappningen börjar på riktigt. 

Tittar in med ett sista inlägg när det är dags för avfärd till Holland. Stor kram till er! 
Läs hela inlägget »
Så var det dags att skriva ner lite tankar och reflektioner om den knappa månad som gått sen sist jag skrev. Som ni kanske vet vid det här laget så är ju mitt stora mål för våren Rotterdam Maraton den 7:e april! Jag har succesivt trappat upp löpmängden och är nu uppe på omkring 70 km/vecka. Ett långpass per vecka har det blivit, som under månaden byggts upp emot först 30 km och sen, steg för steg, mot 35 kilometer som längsta pass. Jag har haft med sportdryck och gels på de långa långpassen, inte minst för att träna magen på det som komma skall. Tycker också det är viktigt att ge kroppen såväl som skallen alla förutsättningar att vara med i matchen och energiintag är en pusselbit i det under långa lopp. 

Jag stötte på lite patrull förra veckan efter  mycket löpning i en sko jag trott fungerat bra, men där hälkappan legat emot hälsenan på ett sätt som den uppenbarligen inte uppskattade. Har ju peppar, peppar, varit fri från känningar/skador under maraträningen och blev genast försiktig. Backade bort från löpning i några dagar för att istället lämna plats för alternativträning som cykel (trainer) inomhus samt styrketräning. La in prehab för vader i form av extra tåhävningar och  foamrollade järnet...  Smärtan försvann och med den min ängslan. Är glad över att jag var vuxen och klok nog att tänka att "hellre tre dagar än tre veckor" gällande när det är smart att backa tillbaka och tänka till, istället för att bara kötta på. Och viktigast av allt: jag funderade över varför jag kan ha fått ont och landade i att det mest troliga var skovalet. Så, nu är jakten på den perfekta maratonskon åter i full färd och det finns kandidater, men inget definitivt beslut är ännu fattat ;-)  

Men med en helt frisk kropp har jag nu kunnat träna på som planerat. Värt att nämna är vårens första intervallpass utomhus som jag sprang i onsdags, med sällskap av Jesper! Det var alltså ett pass med de maraintervaller på 3 x 5 kilometer som hittills sprungits på löpband, men där jag nu kunde få känna på tänkt marafart på asfalt. Döm av min glädje (blandat med lite lättnad) när det kändes riktigt bra! Att helt kunna översätta tempo och löpkänsla från löpband en hel vinter till ute på väg, är ju inte helt enkelt så det var ett skönt besked, som sagt. Gårdagens långpass på drygt 30 kilometer flöt också på i en fart som var den raskaste hittills på ett 30+ km långpass och det med en låg puls och lätt känsla. Är ju knappt en vågar skriva det, men kanske är det lite form på g...! 

Februari har ju också bjudit på en hel del av den vintermisär som utomhusidrott i Sverige bara kan ge,  där vissa löprundor kunnat framkalla känslor av hopplöshet. Att då ha ett såpass kittlande mål som en debut på maraton har varit ett ruggigt skarpt vapen, vill jag lova. 

Kommande sex veckor kommer jag inte att öka den totala veckomängden något mer, utan fokus blir istället på att slipa på detaljer. Fartkänsla, löpteknik och bibehålla styrke- och rörlighetspassen blir nycklar, tror jag. Och om inte alltför lång tid börjar det bli dags att släppa upp mer på träningen och på riktigt börja ladda för äventyret i hamnstaden! 

På återhörande, vänner! 

Sigrid 
Läs hela inlägget »

Hej där! Nu är det dags för ännu ett nedslag i hur träningen rullar på mot Rotterdam Maraton i april. Med ungefär två månader kvar så har ju träningen gått in i en ny fas och jag tycker det känns roligt att få dela med mig av tankar och funderingar kring denna. 

Så vad har hänt sen vi hördes sist? Jag hade då trappat upp veckovolymen och det har fortsatt på ett ”sakta men säkert” sätt. Veckans långpass har successivt blivit längre och jag är nu uppe i tre timmar. Vitsen med att tänka tre timmar hellre än antal kilometrar är att jag i takt med att jag litar på att kroppen håller, kan se att jag faktiskt kommer längre inom de timmarna. Från 30,5 till 31,5 kilometer exempelvis. Resonerar också som så att det viktiga är att vänja kroppen vid att vara ute i ungefär det tidsspannet, baserat på min måltid på maran. Med det sagt kommer långpassen att bli längre framöver, innan taket är nått. Som jag nämnt tidigare så baserar jag tempot på långpassen på dels upplevd ansträngning, dels på pulsen. Lägg till vinterlöpföre i ekvationen också… 

Sen sist så har jag också introducerat de specifika maraintervallpassen! Jag har sprungit, och kommer fortsätta springa, ett sådant pass i veckan. Började med 3 x 3 kilometer i maratonfart och gick via 2 x 5 kilometer till att nu vara uppe i 3 x 5 kilometer. De här passen bjuder på lite skräckblandad förtjusning, men de har än så längre kanske framförallt gett mig viktig input i hur den tänka marafarten känns. Förhoppningen är ju också att de här passen ska göra en ekonomisk och effektiv i just den farten. Har haft två minuter ståvila vid de här intervallerna och kan tillägga att de här kutats på löpband på grund av vargavinterns snöiga och isiga underlag. 

Har haft en återhämtningsvecka sen sist vi hördes, vilket jag kommer fortsätta att ha var fjärde vecka även framöver. Under denna skruvas veckovolymen ner ordentligt och jag fokuserar på rehab, längdskidor och bara lätt distans. Eftersom jag heltidsjobbar och löpcoachar två nya tjejer (superkul!), är återhämtningsveckan något jag tror på och som också ger ett gott sug efter att få ta tag i den tuffare träningen när den är över. 

Jag nämnde längdskidor däruppe. Förutom att det är roligt och fin komplettering till löpningen, ska jag och mamma åka Halvvasan i februari. Innan dess ska vi dessutom ta oss an Skinnarloppet 21,1 kilometer, så lite mål finns allt med denna träning också…! 

Som alla som förberett sig för en mara vet, krävs det mycket pusslande för att få in alla tänkta kilometrar i den perioden jag är i nu, särskilt med det vinter-deluxe-väder som råder. Som jag nämnde ska mängden upp lite till och detta samtidigt som kvalitetspassen inte ska bli lidande. Men det handlar om några veckor till innan förberedelserna för Rotterdam (och våren???) är här på riktigt. Motivationen är i alla fall där den ska vara och det är nog det viktigaste! 

Tack för visat intresse och sköt om er, 

Sigrid 

Läs hela inlägget »
Hej! Jag tänkte att det kunde vara intressant att skriva några rader om hur träningen flutit på under månaden som gått sedan sist jag skrev här, vilket var väldigt kort efter att jag startat upp grundträningen. För er som inte läst det inlägget och är nyfikna så finns det ju här. Kommer också berätta hur planen ser ut framöver. Resan mot Rotterdam Maraton den 7:e april är i full gång nu! 

Kort kan jag sammanfatta den senaste månadens träning som helt enligt plan. Först och främst har jag (peppar, peppar) fått vara frisk och utan känningar, så alla planerade pass har kunnat genomföras, vilket ju är ett plus. Sen har tålamodet varit ens bästa vän. Det är inte helt enkelt att starta upp efter en viloperiod i den väldigt lugna farten som ändå kan kännas tuff nog när man ska igång... Lägg mörker och kyla på det så förstår ni att det funnits pass som krävde att man framkallade målbilderna rättså frekvent i huvudet innan kläder och skor var på och man givit sig ut. På ännu ett i raden av inte vidare inspirerande distanspass som mest "skulle göras".

Mycket distans har det alltså blivit, med syfte att bygga tålighet och aerob grund som jag skrev i förra inlögget. Jag har siktat på att öka mängden snarare än farten och där har vinterunderlaget varit till god hjälp... ;-)  Det är veckovolymen som jag kikat mest på, samt att jag succesivt förlängt mitt långpass. Tempot på distanspassen har skruvats upp något, med den enkla förklaringen att det skett "automatiskt" (kan ligga i en högre fart men med en puls och ansträngningskänsla som är densamma som i en lägre fart för ett antal veckor sedan). Rena fartpass har lyst med sin frånvaro under de veckor som varit. Att öka mängd och fart samtidigt är riskabelt och dessutom är det först nu det är intressant att börja springa mer kvalitet. 

...Vilket för oss in på hur träningen framöver kommer att se ut! Jag kommer även fortsättningsvis att titta mycket på veckovolymen. Är fast i min tro att det är viktigt för att springa bra på maran i april. Långpasset kommer fortsätta att byggas upp mot tre timmar. Utöver övriga distanspass, är planen att springa ett maraton-nischat kvalitetspass per vecka. Det kommer att vara pass som inledningsvis kan vara 2 x 4 kilometer men förhoppningsvis kan landa i 3 x 5 kilometer i tänkt maratonfart framöver. Likväl kan kvalitetspasset vara långa backar och klassiska tusingar i högre tempo än marafart, träning jag vet att jag svarat bra på förr. Avvägningen mellan mängd och kvalitet är inte helt enkel men jag ser utmaningen som spännande och är beredd på en period framöver där jag kommer kunna bli sliten. Det är okej. 

Men för att hålla sig någorlunda fräsch är ju återhämtningen fortsatt viktig och något jag försöker prioritera, med tanke på heltidsjobb och maratonträning. Återhämtningen är allt från att prioritera rörlighet och prehab, till att sova en hel del och ta mig tid att läsa de där böckerna jag vet får mig att koppla av... 

Nu när jag är anmäld till Rotterdam och Jesper och jag har bokat hotell, så känns det hundra procent verkligt. Har sällan känt mig mer motiverad än sen jag bestämde mig för att springa maraton i år. Tror att det mycket handlar om att det är, för mig, en ny distans och med den hur mycket som helst att lära och utforska såväl nu i träning som på tävlingsdagen.

Hoppas att löpningen och övriga livet flyter på hos er också! Tills vi hörs igen -  kram, 

Sigrid
Läs hela inlägget »

Som utlovat så tänkte jag berätta om hur jag lägger upp träningen nu under vinterhalvåret! Jag satte igång grundträningen för tre veckor sedan och hur ser den ut, egentligen?

Jo, i löpningen så fokuserar jag  just nu på att bygga en grund, "träna för att kunna träna" som det så fint heter. Det handlar om att springa lugna distanspass med syfte att bli tålig, uthållig och hålla för högre intensitet närmare tävlingssäsongen. Alltså inga konstigheter egentligen, utan ett klassiskt upplägg för grundträning. Tanken är att successivt öka mängden (per vecka), men där var fjärde vecka är återhämtningsvecka med färre löpta mil. I och med syftet gällande vad jag vill öva upp just nu, är jag mån om att farten på dessa många distanspass inte ska fara iväg. Vill jag springa pass med högre intensitet i den period jag är i nu, så är det genom kupering (backar), inte genom högt tempo. Tittar en hel del på puls men går också på upplevd ansträngning. På majoriteten av mina pass i den här grundträningen är  pulsen och ansträngningen vid aerob tröskel, där andningen känns lätt och det är möjligt att föra en konversation. 

På sidan om löpningen så kommer jag i vinter att åka längdskidor, något som jag tycker är fantastiskt roligt och som ger riktigt fin kompletterande träning…! På tal om kompletterande, så är styrka något som fortsatt är med i mitt upplägg. Kör ju ett rent styrkepass per vecka även under tävlingssäsong, och upplever att det hjälper mig bli mer hållfast (minskar risk för känningar och skador) samt att det underlättar god teknik & löpekonomi. Utöver det ”rena” styrkepasset så lägger jag även in några styrkeövningar för bålen efter ett par av veckans löppass. Rörlighet unnar jag mig i form av en avskalad variant av yoga på veckans vilodag samt med dynamisk stretch efter löppassen. 

Sist men inte minst - vad ska den här vinterträningen leda fram till för något? Jo, som jag hintade om i senaste blogginlägget så är siktet inställt på mitt första maraton i vår! 
Spring väl, ha en god jul och må gott tills vi hörs igen! 

Läs hela inlägget »

Att sammanfatta det här året är bannemig inte enkelt! Det har varit ett 2018 där jag har utvecklas på samtliga distanser (5 kilometer, 10 kilometer, halvmaraton). Det har varit året då jag stiftade bekantskap med en helt ny värld som stavas fjällöpning. Och det har varit året då jag träffade en person som jag fått dela inte bara all denna glädje över ovanstående utan som ovillkorligen funnits där även när det runnit tårår av oro och sorg. 

För om vi ska börja i den änden, har det varit ett omvälvande år på det personliga planet. Att flytta från sin familj och trygga hamn i hemstaden (hur fantastiskt det man dras till än är) utmanar en utanför vad ett vråltufft intervallpass någonsin kan göra. 

Men tidigt i våras, februari närmare bestämt, bodde jag fortfarande i Uppsala. Medan snön ännu låg på marken och jag samlat mil inte bara i löpskorna utan också på längdskidorna, startade faktiskt säsongen 2018. Helt utan fartträning sprang jag mitt livs första inomhuslopp, tillika första medeldistanslopp i form av 3000 meter vid Muskelcentrum Indoor Games. Det gjorde ont i varenda cell, men tiden 11.37 indikerade att det kanske faktiskt kunde bli åka av i år och dessutom var Jesper på besök för första gången….! 

Träningen hade hela vintern fokuserats mot ett stort och viktigt mål jag satt upp för året: Nämligen att springa fort på distansen närmast mitt hjärta - halvmaraton. Så den 15 mars bar det av till Lissabon. Mina drömmar om ett personbästa dramatiserades rejält när prognosen visade storm på tävlingsdagen och arrangörerna tvingades flytta starten från den mäktiga bron och delvis dra om banan. Väl på start så kunde dock inga vindbyar med orkanstyrka eller hagel blandat med skurar ta ifrån mig den här dagen. Har sällan känt mig så lycklig som när jag kutade in på 1.33.33. Det förblir en av säsongens riktiga höjdpunkter och en erfarenhet jag tagit med mig - hur en kan arbeta mentalt för att inte låta yttre förutsättningar som väder påverka en. 

Under våren sprang jag sedan ett antal mindre lopp (närmare bestämt varannan helg i snitt) där målet ofta var ”en bra genomkörare” men där det var roligt att få bli först eller stå på pallen - inget lopp nämnt, inget glömt….! 

I maj kom vårens andra riktiga höjdare, nämligen 5 kilometer i Rättviksloppet. Jag hade fokuserat träningen mot den kortare distansen med fler fartpass och det mesta indikerade att mitt gamla PB skulle ligga pyrt till. Loppet utvecklades precis som jag anat, det gick fort från start och handlade mest om att stå emot smärtan och hålla distansen ut. In på 19.45, livets snabbaste halvmil och målet uppfyllt…! 

Så stod sommaren för dörren och jag flyttade till vackra Dalarna - närmare bestämt Sörombäcken i Äppelbo och blev sambo med Jesper. Vi var inbjudna till Karlstad för att springa i Skoglöfs Bils lag och det handlade om distansen 10 kilometer. På bloggen skrev jag: ”Inför Karlstad Stadslopp i lördags hade jag förhoppningar om att det skulle kunna gå fort. De intervallpass jag gjort på sistone har genomförts med pigg känsla och i farter som indikerade att personbästat lär ryka. Jag har också tränat för, och sprungit, ett par 5-kilometerslopp som bidragit till att den tänkta milfarten känns mer uthärdlig. Men: skulle jag få ut det jag upplevt mig ha i kroppen när det räknades?” 

Det fick jag. Andningen var kontrollerad och kilometrarna betades av. Ungefär halvvägs började det bli tuffare men jag höll ihop det, om än med högre ansträngning. Bansträckningen som tog oss genom gatorna där det var packat med folk som hejade, bidrog till motivationen! Jag klockades för nya personbästat 41.38 när mållinjen skars! Extra roligt att stafettlaget kom 2:a i lagtävlingen och den helgen i Karlstad bjöd på fina nya bekantskaper. 

Mitt i den hetaste sommaren jag fått uppleva och på sommarens kanske hetaste dag (?) så sprang vi ett lopp som förtjänar att lyftas fram. För under Dansbandsveckan i Malung gick Buggruset av stapeln och på den något knixiga banan så tangerade jag mitt ”5-kilometerspers” från Rättvik och vann damklassen! Vad som gjorde det till en oförglömlig dag är stödet från familjen som var på plats och från bybor, vänner och bekanta till Jesper. Att få den supporten efter banan i hettan gjorde det värt mödan i värmen. Här hade jag också fräscha ben vilket jag insett är än viktigare på såpass kort distans. 

Efter dessa två insatser på fem respektive tio kilometer, kände jag att ”skönt att fokus ska riktas på något heeeelt annat nu”! Det var nämligen dags att på allvar samla höjdmeter, nöta trailskor och ställa in sig på de fjälloppsäventyr som väntade under sommaren! Kia Fjällmaratonveckan i Åre stod som värd och vi sprang ett antal lopp under veckan. Min främsta och största utmaning var Salomon27k med löpning över tre fjäll där en skulle ta 1150 höjdmeter. Förutom att loppet var min debut i fjälloppssammanhang, hade jag inte sprungit ett så långt lopp förut. Det var faktiskt länge sen jag kände så mycket pirr blandat med osäkerhet som inför starten i Ottsjö. Nog blev jag en erfarenhet rikare alltid, under de 3 timmar och 3 minuter det tog för mig att bemästra det här loppet. Kroppen höll, troligen tack vare en rätt defensiv strategi. Energiintaget fungerade. Ytterligare reflektioner är att utförslöpningen är en styrka men att uppför kan jag bli bra mycket snabbare. Redan i Copper Trail 7km senare under veckan (5:a) respektive Ulvang Kvartsmaraton (13,5 km) vågade jag gå hårdare uppför. Övning ger färdighet och det som känns härligt med fjällöpning är just att det är ett nytt fält för en, så mycket att lära….!

Efter Åre hade det bästa varit att ta en mer rejäl vila. Det är årets mindre bra beslut att kötta vidare med ett fjällopp till såpass nära inpå, särskilt när livet i övrigt kändes rätt tufft. Så Bagheera Sälen Fjällhalvmaraton genomfördes med ledsna ben och tungt sinne. Det går inte till historien, utan jag fick en tankeställare gällande planering och balans. 

Jag slickade såren, gick tilllbaka till ritbordet och gjorde det som jag brukar göra, nämligen att lägga upp en ordentlig planering över höstens tävlingar. Vilka är viktiga, vad prioriterar jag? Och - hur ser jag till att stå på startlinjen till de här loppen så förberedd som möjligt? Vilka nyckelpass behöver jag? Sen… utförde jag! 

Stockholm Halvmaraton stod först för dörren. Lissabon hade börjat kännas som ett bra tag sen, men halvmaraträningen var som att komma hem. Långa trösklar, långpass på mellan 90 och 120 minuter, tusingar… Testade även att lägga in pass med 2000-metersintervaller och sprang mer renodlade tempopass runt milen - det sistnämnda något jag egentligen har svårt för. Men det verkade betala sig, för på gatorna i huvudstaden sprang jag in på 1.31.57 och det gjorde mig så glad, så glad! 

Nästa glädjeämne dröjde bara två veckor. Då var det Lidingö 15 kilometer och jag hade bestämt mig för att gå mer offensivt än förra året, då jag hade en pigg känsla hela vägen men i år ville jag springa på en bra mycket snabbare tid. Tre och en halv minut fortare blev det med facit i hand - och fruktansvärt möra ben de sista kilometrarna, men det var det värt…! 1.06.36 stannade klockan på. 

Det var ett år där jag uppfyllt de mål jag satt upp och ändå återstod ett lopp, som verkligen inte var vilket som helst…! Resan till Valencia med familjen och Jesper var bokad sen låååångt tillbaka och det skulle bli en chans att springa ett sista, snabbt halvmaralopp. Som jag skrev i blogginlägget som handlar om just Valencia Halvmaraton, kämpade jag mentalt för att inte stänga butiken än, utan göra jobbet ”en sista gång” innan vintervilan. Det vinnande konceptet från Stockholm återanvändes i träningen inför (varför fixa det som inte är trasigt?) och väl på plats fanns ju bara en sak: fullt ös. Resultatet vet ni vid det här laget: 1.30.59 och daaaaamn, det kändes skönt! 

Ja jösses. Nu är jag några dagar in i en två veckors säsongsvila, där jag inte springer utan enbart gör lite rörlighet i form av yoga och något lättare prehabstyrkepass. Jag reflekterar så smått över vad som gjort att en kunnat utvecklas så det här året. Hur tjatigt det än må låta är kontinuitet en av nycklarna - har varit skadefri och frisk vilket möjliggjort träningen jag velat göra. Sen har jag varit i ett kärleksrus och känt trygghet från den finaste på jorden, inte tummat på vilodagarna och sovit som ett barn. Jag har smalnat av träningen, gjort den specifik för de olika mål jag haft framför mig. Och förutom de klassiska pass jag sprungit (några nämnda tidigare i texten) har jag från och med senvåren sprungit mer i kuperad terräng, naturligtvis mer inför fjälloppen men även överlag. Jag tror att det gjort en stark och la en bra grund inför höstens asfalts-halvmaror. Har inte tummat en millimeter på styrka & prehab, liksom rörlighet. Jag fick en injektion i form av ny kunskap tack vare Conny och de andra på Folkhögskolan under några månader på hösten (tack!).  Andra reflektioner? Från att ha haft samma skomärke några år, har jag nu sprungit i flera olika med varierad dämpning, dropp, vikt och komfort. Det har varit uppfriskande, inte minst mentalt….! 

Till sist: hur ser jag på framtiden? Det känns knappt möjligt att få ett 2019 i närheten av det här, vilket heller inte är meningen, haha. Nästa år är fokuset nämligen på en viss klassisk distans som jag ännu inte tagit steget upp till, men nu är 100 % committed att träda in på…! Tanken på maraton nästa år är ruggigt inspirerande och jag kan knappt vänta på att få kavla upp ärmarna och sätta igång. Den här bloggen har ju än så länge använts till att skriva lopp-rapporter men jag kommer att uppdatera er om hur grundträningen i vinter fortlöper. Ta hand om er så länge och tack, ni som ännu är kvar och läser! ;-)

Sigrid 

Läs hela inlägget »

Ja, hörrni, hur ska man börja...?! Gårdagen rymde så många känslor, som fortfarande är i spinn och lär fortsätta vara det ett bra tag till. Jesper, mamma och jag kutade ju Valencia Halvmaraton och att vi alla tre fick ett bländande lopp på gatorna i den här staden är den korta versionen av gårdagen. Här kommer den lite längre: 

Efter personbästat i först Lissabon i början av året och sen Stockholm Halvmaraton för ungefär en månad sen hade jag det lite klurigt rent mentalt inför det här loppet i Valencia. Viljan att springa (ännu) fortare har funnits, eftersom utveckling är en ständig drivkraft för för mig. Samtidigt, jag har känt att det kunde bli svårt att kapa mer på halvaraperset på så pass kort tid som det ändå varit mellan just Stockholm och loppet i Valencia. Därför hade jag satt upp som mål att gå för "pers", men att ifall det inte skulle gå vägen så lovade jag mig själv att inte bli besviken. 

Jag vaknade på tävlingsdagen med illamående (FÖR bra pastauppladdning kvällen före?!). Men det var tio grader och sol från blå himmel. Vi var i Spanien och det var årets allra sista ansträngning som skulle till - på en bana gjord att springa ruskigt, ruskigt fort på. Så: magen fick bannemig vara hur orolig den vill ;-) Så gick startskottet. 

Öppnade lugnt "med handbromsen i" första femman. Sen... ökade jag. Andningen var lätt, benen pigga. Att få gels och stöd av pappa och storasyster vid milpasseringen gav också en boost som inte ens djungeltrummorna och de lokala löpklubbarnas supporters kunde matcha....! Även vid 15 kilometer stod ovan nämnda familjemedlemmar och när pappa ropade att "du går ju mot en kanontid!" så bekräftade han det som min vid det laget grötiga hjärna börjat ana men kanske inte helt hajat. Det kunde ju bli ett nytt "pers" igen! Stärkt av det så hade jag den sista femman den mentala kraften att öka än mer, och kroppen likaså visade det sig. De sista 5 kilometrarna blev loppets snabbaste med 4.08-snitt. Upploppet kändes evighetslångt och mer än känslosamt, hade gåshud över hela kroppen och klockan stannade på 1.30.59, personbästa med en minut! Som jag skrev på Instagram: Det FANNS ett personligt rekord till att krama ur den här kroppen i år och att jag mobiliserat (inte minst mental) kraft till det är ärligt talat något jag blev nästan rörd över.

På tal om rörd. Jespers heroiska insats kan inte ha gått någon om intet...?! När han bubblande av glädje möter mig efter 1.09.48 (!!!) känns det nästan som om mina darriga post-halvmaratonben inte kommer bära mig mer. Det var idrott och kärlek när den är som allra bäst. Sittandes på marken med kall öl och med en ström av ord om hur vi upplevde loppet, vill jag bara frysa tiden. Och så ansluter så min kära mor. Efter en höst med fotstukning och anmälningsstrul var det liksom en pärs att bara komma till start, men så sprang kvinnan sin snabbaste halvmara i livet! Grattis mamma, du är så värd det här. 

Jag lovar er ett blogginlägg där jag ska försöka sammanfatta det här smått galna år tjugohundraarton. Nu njuter vi först av några dagars semester i Valencia, som inleder den säsongsvila som väntar de närmaste veckorna. Här ska samlas kraft inför grundträning och nästa års spännande upptåg! 

Tills vi hörs igen, nedan finner ni all nörddata från klockan. Tack för att ni läste!
 

Läs hela inlägget »

Lidingöloppet stod för dörren i helgen, när jag och min bättre hälft skulle ta oss an 15-kilometersbanan i den anrika terrängen! Sen Stockholm Halvmaraton har jag försökt få in dels återhämtning, men även några kvalitetspass i hopp om att konservera formen de två veckor som varit emellan. Det var en krispig, vacker höstmorgon när vi i lördags anlände till ön efter att ha kört från Uppsala (där vi i helgen bodde hos mina föräldrar). Målet för mig var tydligt: jag ville springa snabbare än förra året och därmed klå mitt LL15-pers. Hur mycket det skulle utraderas med, skulle dagsformen få avgöra... 

Startskottet gick och känslan var inte briljant, men helt enligt plan klockades första fem kilometrarna (första tredjedelen) på 21.57. Det var en taktik som ju bygger på att de betydligt mer kuperade delarna av banan kommer sedan, så en viss "buffert" ville jag ha. Jag fick slita rätt mycket resten av loppet, och kanske framförallt från Grönsta gärde och in i mål - där jag förra året kände mig urstark. Skälet till det? Inte konstigare än att jag spänt bågen hårdare i år, var helt enkelt mindre fräsch och med sämre krafter. Så det var på möra ben men med ett stort leende som jag sprang in på upploppet till nya personliga Lidingö 15-rekordet 1.06.12! Det var en förbättring från förra året med 3,5 minut. 

I mål fick jag dam-silvermedaljen runt halsen och kramas med min bättre hälft, som kutat på ruggigt snabba 51.29 och blivit 8:a i seniorklassen! Han är otrolig. Vi åt burgare och flängde sedan glatt runt mellan utvalda delar av banan för att heja på bekanta ansikten i några timmar innan vi rullade mot Uppsala. 

Några tankar såhär efter helgens bravader då. Först och främst: det GÅR att göra både ett snabbt Stockholm Halvmaraton och ett Lidingö15 (tidigare år har jag ofta prioriterat det ena eller det andra). Jag tänker också att det nog är klokt att ibland se sin träning och utveckling lite "utifrån": 3,5 minuters förbättring på 15 kilometer terräng är verkligen värt att glädjas åt! Även om det kanske inte kommer som någon skräll detta år, när man haft riktigt flow och gått framåt på samtliga distanser. 

Sist men inte minst: några dagars återhämtning väntar och sen blir det härligt att åter få kliva in i en träningsperiod där allt fokus ligger på att springa fint i Valencia Halvmaraton i slutet av oktober...! Det blir finalen, säsongsavslutningen, som också kommer innebära en härlig semester med Jesper och delar av min familj. 

Sköt om er tills vi hörs igen! Har förresten problem att få till skärmdumpsbilder, men via länken nedan finner ni loppet genom min Garmin:

https://connect.garmin.com/modern/activity/3050880752
 

Läs hela inlägget »