Alright, en dryg vecka har gått sedan Rock the Trail i söndags och det är på sin plats att skriva några rader om loppet...! Vädret gick inte att klaga på; solen sken från klarblå himmel så shorts och linne var givet. Som det kanske har framgått på Instagram, blev RtT en rejält tuff utmaning. Kuperat som bara den, ett underlag som varierade hela tiden och flera grustag att ta oss igenom på de 10 kilometrarna. Har sällan varit så trött i förhållande till farten, kan jag säga! Tidigt i loppet blev vi tre tjejer som sprang ihop, med Malin närmast och jag försökte hålla hennes rygg så gott det gick. Tjejen är ju supersnabb och hade en lucka som varierade under loppets gång men så länge jag hade korn på henne flöt det något bättre. Däremellan var det mest en jädra kamp. Kändes att en inte sprungit nå träjl (eller stig som Jesper skulle sagt ;-) och banan var braaaa mycket mer obanad än förväntat. Att arrangören inte lagt ut vare sig höjdprofil eller en beskrivning av banan blev allt mer förståeligt, haha....! Faktum är att jag inte hade den bästa dagen heller, slet med andning såväl som ben. 

I mål tog jag mig i varje fall som tredje dam och det är faktiskt bara att vara nöjd. Hade innan loppet tänkt att en pallplats ska vara rimligt och att jag åtminstone ville känna att jag gett det jag haft för dagen. Gladast (och så stolt) blev jag ändå när Jesper mötte mig och jag fick dra ur honom (!) att han vunnit herrklassen. Vad gör det väl då att ens armar och ben rivits sönder och samman under det krig som just utkämpats?

Med detta är träjlsäsongen i alla fall igångkickad och det kan fasen bara bli bättre. I sommar väntar Kia Fjällmaraton-veckan i Åre för mig & karln så det ska springas mycket i skogen nu, om inte annat för att komma dit väl förberedd! Dessutom vann jag ju en startplats till Ramundberget Trail vid Rock the Trail-loppet i helgen och den vore det jäkligt kul att nyttja. Får se hur det ska kunna passas in i sommarens smått hektiska loppkalender...

Det händer ju mycket på alla fronter just nu, privat såväl som jobbmässigt. Stora förändringar väntar och jag känner att det mest bara är att njuta av den spännande tid som ligger framför en. Berättar mer snart! 

Nedan har ni lite siffror från loppet. Kram på er! 
 




 

Läs hela inlägget »

Precis så kände jag efter målgång i Premiärmilen  och jag tänkte utveckla det lite. Faktum är ju att jag efter Lissabon Halvmaraton först hade en vecka med återhämtning (läs: prehab, rörlighet, lätt jogg och något alternativt pass på crosstrainer). Därefter var det, swooosh, veckan för Premiärmilen och de pass jag körde med lite tempo gav inga som helst roliga intentioner. Inte bara var benen fortfarande sega, skallen kändes inte överdrivet med i leken heller ("vad jobbigt det känns att springa fort"...). Men, att få jämra sig lite lagom med likasinnade över såväl tröga ben som kyla på loppmorgonens tågtur till huvudstaden hjälpte lite ;-) 

I startfållan var planen att tidigt i loppet försöka utvärdera hur kroppen faktiskt kändes och utifrån det bestämma om jag skulle gå all in eller försöka se det som ett bra fartpass. Det komiska är att det faktiskt kändes precis så trögt och trist som det gjort tidigare i veckan men när jag passerade halvvägs med nytt pers inom räckhåll... Ja, då fick jag helt enkelt gå för det! Hade blivit för irriterad på mig själv efteråt annars. Banan var precis så knixig, rullgrusig och lerig som man kan vänta sig av ett lopp på svensk mark efter en vinter som denna. Jag matade på och är särskilt nöjd med hur jag höll fart även i banans kuperade del runt 8 kilometer. Vore synd att kalla det flow, men jag har nog sälan långspurtat så bra, sista kilometern gick undan. Och jätte-jätteglad i mål såklart på 42.13! Kändes som jag disponerat loppet klokt (negativ split) utifrån hur känslan varit på förhand. Sen ska jag väl tillägga att all träning jag lagt ner inför halvmaraloppet givetvis finns med i bagaget och gjorde sitt till även i detta race!

Mitt tidigare 10-kilometersrekord var gammalt, efter att förra året bara sprungit trail och terräng. Nu känns det som om rekordet lever farligt i år (tänk sopad asfalt, varmt väder, shorts och pigga ben!) även om planen är att springa traillopp nu också, jag längtar till skogen...! Kanske just därför det känns så skoj att, innan mars ens är slut - ha sprungit både mitt bästa halvmaraton- och millopp. Tar med det som fin motivation inför vårens fortsatta träning, när det nu blir betydligt mer backe och stig framöver. 

Tack för att ni läste, 

Sigrid

Läs hela inlägget »

Jösses hörrni. I mitt förra inlägg (som jag såklart lyckats radera; ni som känner mig är nog föga förvånade...) skrev jag ju om vilka mål jag satt upp för 2018. Ett av de var väldigt konkret: jag ville springa mitt livs snabbaste halvmara. Och ja, hur galet det än känns är det just precis vad jag just gjort - i årets första lopp Lissabon Halvmaraton. Och det var ett rejält pers! Men jag återkommer till det där med tider. Först, lite lull-lull och sånt där mindre konkret och mätbart (ni som inte pallar sånt, feel free to scrolla!) 

Våren i löpskor skulle alltså mötas i Portugal och jag hade förstklassigt sällskap med mig ner, i form av min mamma som också skulle springa halvmaran. Vi hade också goda middagar, sovmorgnar under fluffiga hotelltäcken och mor & dotter-tid i allmänhet i huvudet när vi flög från Arlanda några dagar innan loppet gick av stapeln. 

Jag skrev "våren" däruppe. Och jo, nog anlände vi till ett Lissabon som bjussade på sol och plusgrader, men även en smått galen vind. På vår morgonjogg höll vi nära nog på att blåsa baklänges och när vi såg prognosen för loppdagen - 21 sekundmeter och häftiga regnskurar - kom det inte som någon skräll när arrangörerna meddelade att starten flyttats av säkerhetsskäl (!).  Drömmen om att få starta på den spektakulära 25 de Marzo-bron grusades således för oss, men faktum är att jag då mest var glad att de inte ställt in helt. Däremot kom tankar om att sätta upp ett alternativt mål för loppet - var mina idéer om personrekord verkligen realistiska nu? 

Vad jag vill lyfta fram här att jag efter dividerande inombords faktiskt inte översköljdes av negativa tankar och helt släppte mitt ursprungliga mål. Planen var fortfarande att tro på min förmåga och våga ge mig chansen att faktiskt springa fort. Inte att börja gömma sig bakom "Men vädret ska ju faktiskt bli bisarrt....". 

Så kom lopp-morgonen. Jag hade sovit bra, haft en näranog perfekt energiuppladdning och vi tog oss till starten i löjligt god tid för att undvika stress och strul. 
Vid den nya starten (vid Zoo:t!) var stämningen på topp. Himlen öppnade sig några gånger bara under timmen innan men här flög i princip enbart tankar som "fan vad roligt det ska bli", "det här har jag tränat till sen november", "jag ser fram emot att få kämpa" genom huvet. Jag tror aldrig jag haft en så fin anspänningsnivå förut. 

Själva loppet då?! När startskottet gick, tog det bara några få hundra meter för mig att konstatera att jag har dagen. Benen kändes lätta, andningen kändes lätt, jag hade bra ryggar och - på tal om ryggar - vinden hade vi där, första 8 kilometrarna. Och sen då? Sen hade vi den j-ä-v-l-i-g-t emot fram till 17 kilometer... Men det visste jag ju. Så jag tuggade på. Lät inte tiderna diffa mer än några sekunder från tänkt fart. Vad som också hjälpte var att jag inte avvek en millimeter från min energi & drickaplan. Således; gel och vatten, sportdryck vid samtliga... Gav mig helt enkelt chansen att vara stark hela vägen. Himlen öppnade sig inte mindre än tre gånger under loppets gång med häftiga skurar. Sista 5 kilometrarna vände banan till medvind och jag kunde njuta av att jag skulle fixa ett redigt personligt rekord - helt oslagbar känsla och tårarna blandades med vattnet från himlen i målfållan!

Jag är nästan rörd inför hur härligt det här året startat. Det finns några som varit jätteviktiga för att det kunnat bli så och det är Jesper (motivering överflödig, hjärtat), mina kollegor som haft överseende under min tuffa höst med deltids-sjukskrivning, pappa som alltid är en evig supporter i och utanför löpspåret, Daniel som gett så kloka råd när de för höga kraven på sig själv hopat sig... Och alla ni som tror på en (eller säger nu efteråt att de trott på en, haha). Tack! 

....Men så den officiella sluttiden blev 1.33.33. Och för er som gillar siffror, från min Garmin Connect:

Läs hela inlägget »

Alright, en dryg vecka har gått sedan Rock the Trail i söndags och det är på sin plats att skriva några rader om loppet...! Vädret gick inte att klaga på; solen sken från klarblå himmel så shorts och linne var givet. Som det kanske har framgått på Instagram, blev RtT en rejält tuff utmaning. Kuperat som bara den, ett underlag som varierade hela tiden och flera grustag att ta oss igenom på de 10 kilometrarna. Har sällan varit så trött i förhållande till farten, kan jag säga! Tidigt i loppet blev vi tre tjejer som sprang ihop, med Malin närmast och jag försökte hålla hennes rygg så gott det gick. Tjejen är ju supersnabb och hade en lucka som varierade under loppets gång men så länge jag hade korn på henne flöt det något bättre. Däremellan var det mest en jädra kamp. Kändes att en inte sprungit nå träjl (eller stig som Jesper skulle sagt ;-) och banan var braaaa mycket mer obanad än förväntat. Att arrangören inte lagt ut vare sig höjdprofil eller en beskrivning av banan blev allt mer förståeligt, haha....! Faktum är att jag inte hade den bästa dagen heller, slet med andning såväl som ben. 

I mål tog jag mig i varje fall som tredje dam och det är faktiskt bara att vara nöjd. Hade innan loppet tänkt att en pallplats ska vara rimligt och att jag åtminstone ville känna att jag gett det jag haft för dagen. Gladast (och så stolt) blev jag ändå när Jesper mötte mig och jag fick dra ur honom (!) att han vunnit herrklassen. Vad gör det väl då att ens armar och ben rivits sönder och samman under det krig som just utkämpats?

Med detta är träjlsäsongen i alla fall igångkickad och det kan fasen bara bli bättre. I sommar väntar Kia Fjällmaraton-veckan i Åre för mig & karln så det ska springas mycket i skogen nu, om inte annat för att komma dit väl förberedd! Dessutom vann jag ju en startplats till Ramundberget Trail vid Rock the Trail-loppet i helgen och den vore det jäkligt kul att nyttja. Får se hur det ska kunna passas in i sommarens smått hektiska loppkalender...

Det händer ju mycket på alla fronter just nu, privat såväl som jobbmässigt. Stora förändringar väntar och jag känner att det mest bara är att njuta av den spännande tid som ligger framför en. Berättar mer snart! 

Nedan har ni lite siffror från loppet. Kram på er! 
 




 

Läs hela inlägget »

Precis så kände jag efter målgång i Premiärmilen  och jag tänkte utveckla det lite. Faktum är ju att jag efter Lissabon Halvmaraton först hade en vecka med återhämtning (läs: prehab, rörlighet, lätt jogg och något alternativt pass på crosstrainer). Därefter var det, swooosh, veckan för Premiärmilen och de pass jag körde med lite tempo gav inga som helst roliga intentioner. Inte bara var benen fortfarande sega, skallen kändes inte överdrivet med i leken heller ("vad jobbigt det känns att springa fort"...). Men, att få jämra sig lite lagom med likasinnade över såväl tröga ben som kyla på loppmorgonens tågtur till huvudstaden hjälpte lite ;-) 

I startfållan var planen att tidigt i loppet försöka utvärdera hur kroppen faktiskt kändes och utifrån det bestämma om jag skulle gå all in eller försöka se det som ett bra fartpass. Det komiska är att det faktiskt kändes precis så trögt och trist som det gjort tidigare i veckan men när jag passerade halvvägs med nytt pers inom räckhåll... Ja, då fick jag helt enkelt gå för det! Hade blivit för irriterad på mig själv efteråt annars. Banan var precis så knixig, rullgrusig och lerig som man kan vänta sig av ett lopp på svensk mark efter en vinter som denna. Jag matade på och är särskilt nöjd med hur jag höll fart även i banans kuperade del runt 8 kilometer. Vore synd att kalla det flow, men jag har nog sälan långspurtat så bra, sista kilometern gick undan. Och jätte-jätteglad i mål såklart på 42.13! Kändes som jag disponerat loppet klokt (negativ split) utifrån hur känslan varit på förhand. Sen ska jag väl tillägga att all träning jag lagt ner inför halvmaraloppet givetvis finns med i bagaget och gjorde sitt till även i detta race!

Mitt tidigare 10-kilometersrekord var gammalt, efter att förra året bara sprungit trail och terräng. Nu känns det som om rekordet lever farligt i år (tänk sopad asfalt, varmt väder, shorts och pigga ben!) även om planen är att springa traillopp nu också, jag längtar till skogen...! Kanske just därför det känns så skoj att, innan mars ens är slut - ha sprungit både mitt bästa halvmaraton- och millopp. Tar med det som fin motivation inför vårens fortsatta träning, när det nu blir betydligt mer backe och stig framöver. 

Tack för att ni läste, 

Sigrid

Läs hela inlägget »

Jösses hörrni. I mitt förra inlägg (som jag såklart lyckats radera; ni som känner mig är nog föga förvånade...) skrev jag ju om vilka mål jag satt upp för 2018. Ett av de var väldigt konkret: jag ville springa mitt livs snabbaste halvmara. Och ja, hur galet det än känns är det just precis vad jag just gjort - i årets första lopp Lissabon Halvmaraton. Och det var ett rejält pers! Men jag återkommer till det där med tider. Först, lite lull-lull och sånt där mindre konkret och mätbart (ni som inte pallar sånt, feel free to scrolla!) 

Våren i löpskor skulle alltså mötas i Portugal och jag hade förstklassigt sällskap med mig ner, i form av min mamma som också skulle springa halvmaran. Vi hade också goda middagar, sovmorgnar under fluffiga hotelltäcken och mor & dotter-tid i allmänhet i huvudet när vi flög från Arlanda några dagar innan loppet gick av stapeln. 

Jag skrev "våren" däruppe. Och jo, nog anlände vi till ett Lissabon som bjussade på sol och plusgrader, men även en smått galen vind. På vår morgonjogg höll vi nära nog på att blåsa baklänges och när vi såg prognosen för loppdagen - 21 sekundmeter och häftiga regnskurar - kom det inte som någon skräll när arrangörerna meddelade att starten flyttats av säkerhetsskäl (!).  Drömmen om att få starta på den spektakulära 25 de Marzo-bron grusades således för oss, men faktum är att jag då mest var glad att de inte ställt in helt. Däremot kom tankar om att sätta upp ett alternativt mål för loppet - var mina idéer om personrekord verkligen realistiska nu? 

Vad jag vill lyfta fram här att jag efter dividerande inombords faktiskt inte översköljdes av negativa tankar och helt släppte mitt ursprungliga mål. Planen var fortfarande att tro på min förmåga och våga ge mig chansen att faktiskt springa fort. Inte att börja gömma sig bakom "Men vädret ska ju faktiskt bli bisarrt....". 

Så kom lopp-morgonen. Jag hade sovit bra, haft en näranog perfekt energiuppladdning och vi tog oss till starten i löjligt god tid för att undvika stress och strul. 
Vid den nya starten (vid Zoo:t!) var stämningen på topp. Himlen öppnade sig några gånger bara under timmen innan men här flög i princip enbart tankar som "fan vad roligt det ska bli", "det här har jag tränat till sen november", "jag ser fram emot att få kämpa" genom huvet. Jag tror aldrig jag haft en så fin anspänningsnivå förut. 

Själva loppet då?! När startskottet gick, tog det bara några få hundra meter för mig att konstatera att jag har dagen. Benen kändes lätta, andningen kändes lätt, jag hade bra ryggar och - på tal om ryggar - vinden hade vi där, första 8 kilometrarna. Och sen då? Sen hade vi den j-ä-v-l-i-g-t emot fram till 17 kilometer... Men det visste jag ju. Så jag tuggade på. Lät inte tiderna diffa mer än några sekunder från tänkt fart. Vad som också hjälpte var att jag inte avvek en millimeter från min energi & drickaplan. Således; gel och vatten, sportdryck vid samtliga... Gav mig helt enkelt chansen att vara stark hela vägen. Himlen öppnade sig inte mindre än tre gånger under loppets gång med häftiga skurar. Sista 5 kilometrarna vände banan till medvind och jag kunde njuta av att jag skulle fixa ett redigt personligt rekord - helt oslagbar känsla och tårarna blandades med vattnet från himlen i målfållan!

Jag är nästan rörd inför hur härligt det här året startat. Det finns några som varit jätteviktiga för att det kunnat bli så och det är Jesper (motivering överflödig, hjärtat), mina kollegor som haft överseende under min tuffa höst med deltids-sjukskrivning, pappa som alltid är en evig supporter i och utanför löpspåret, Daniel som gett så kloka råd när de för höga kraven på sig själv hopat sig... Och alla ni som tror på en (eller säger nu efteråt att de trott på en, haha). Tack! 

....Men så den officiella sluttiden blev 1.33.33. Och för er som gillar siffror, från min Garmin Connect:

Läs hela inlägget »

Alright, en dryg vecka har gått sedan Rock the Trail i söndags och det är på sin plats att skriva några rader om loppet...! Vädret gick inte att klaga på; solen sken från klarblå himmel så shorts och linne var givet. Som det kanske har framgått på Instagram, blev RtT en rejält tuff utmaning. Kuperat som bara den, ett underlag som varierade hela tiden och flera grustag att ta oss igenom på de 10 kilometrarna. Har sällan varit så trött i förhållande till farten, kan jag säga! Tidigt i loppet blev vi tre tjejer som sprang ihop, med Malin närmast och jag försökte hålla hennes rygg så gott det gick. Tjejen är ju supersnabb och hade en lucka som varierade under loppets gång men så länge jag hade korn på henne flöt det något bättre. Däremellan var det mest en jädra kamp. Kändes att en inte sprungit nå träjl (eller stig som Jesper skulle sagt ;-) och banan var braaaa mycket mer obanad än förväntat. Att arrangören inte lagt ut vare sig höjdprofil eller en beskrivning av banan blev allt mer förståeligt, haha....! Faktum är att jag inte hade den bästa dagen heller, slet med andning såväl som ben. 

I mål tog jag mig i varje fall som tredje dam och det är faktiskt bara att vara nöjd. Hade innan loppet tänkt att en pallplats ska vara rimligt och att jag åtminstone ville känna att jag gett det jag haft för dagen. Gladast (och så stolt) blev jag ändå när Jesper mötte mig och jag fick dra ur honom (!) att han vunnit herrklassen. Vad gör det väl då att ens armar och ben rivits sönder och samman under det krig som just utkämpats?

Med detta är träjlsäsongen i alla fall igångkickad och det kan fasen bara bli bättre. I sommar väntar Kia Fjällmaraton-veckan i Åre för mig & karln så det ska springas mycket i skogen nu, om inte annat för att komma dit väl förberedd! Dessutom vann jag ju en startplats till Ramundberget Trail vid Rock the Trail-loppet i helgen och den vore det jäkligt kul att nyttja. Får se hur det ska kunna passas in i sommarens smått hektiska loppkalender...

Det händer ju mycket på alla fronter just nu, privat såväl som jobbmässigt. Stora förändringar väntar och jag känner att det mest bara är att njuta av den spännande tid som ligger framför en. Berättar mer snart! 

Nedan har ni lite siffror från loppet. Kram på er! 
 




 

Läs hela inlägget »

Precis så kände jag efter målgång i Premiärmilen  och jag tänkte utveckla det lite. Faktum är ju att jag efter Lissabon Halvmaraton först hade en vecka med återhämtning (läs: prehab, rörlighet, lätt jogg och något alternativt pass på crosstrainer). Därefter var det, swooosh, veckan för Premiärmilen och de pass jag körde med lite tempo gav inga som helst roliga intentioner. Inte bara var benen fortfarande sega, skallen kändes inte överdrivet med i leken heller ("vad jobbigt det känns att springa fort"...). Men, att få jämra sig lite lagom med likasinnade över såväl tröga ben som kyla på loppmorgonens tågtur till huvudstaden hjälpte lite ;-) 

I startfållan var planen att tidigt i loppet försöka utvärdera hur kroppen faktiskt kändes och utifrån det bestämma om jag skulle gå all in eller försöka se det som ett bra fartpass. Det komiska är att det faktiskt kändes precis så trögt och trist som det gjort tidigare i veckan men när jag passerade halvvägs med nytt pers inom räckhåll... Ja, då fick jag helt enkelt gå för det! Hade blivit för irriterad på mig själv efteråt annars. Banan var precis så knixig, rullgrusig och lerig som man kan vänta sig av ett lopp på svensk mark efter en vinter som denna. Jag matade på och är särskilt nöjd med hur jag höll fart även i banans kuperade del runt 8 kilometer. Vore synd att kalla det flow, men jag har nog sälan långspurtat så bra, sista kilometern gick undan. Och jätte-jätteglad i mål såklart på 42.13! Kändes som jag disponerat loppet klokt (negativ split) utifrån hur känslan varit på förhand. Sen ska jag väl tillägga att all träning jag lagt ner inför halvmaraloppet givetvis finns med i bagaget och gjorde sitt till även i detta race!

Mitt tidigare 10-kilometersrekord var gammalt, efter att förra året bara sprungit trail och terräng. Nu känns det som om rekordet lever farligt i år (tänk sopad asfalt, varmt väder, shorts och pigga ben!) även om planen är att springa traillopp nu också, jag längtar till skogen...! Kanske just därför det känns så skoj att, innan mars ens är slut - ha sprungit både mitt bästa halvmaraton- och millopp. Tar med det som fin motivation inför vårens fortsatta träning, när det nu blir betydligt mer backe och stig framöver. 

Tack för att ni läste, 

Sigrid

Läs hela inlägget »

Jösses hörrni. I mitt förra inlägg (som jag såklart lyckats radera; ni som känner mig är nog föga förvånade...) skrev jag ju om vilka mål jag satt upp för 2018. Ett av de var väldigt konkret: jag ville springa mitt livs snabbaste halvmara. Och ja, hur galet det än känns är det just precis vad jag just gjort - i årets första lopp Lissabon Halvmaraton. Och det var ett rejält pers! Men jag återkommer till det där med tider. Först, lite lull-lull och sånt där mindre konkret och mätbart (ni som inte pallar sånt, feel free to scrolla!) 

Våren i löpskor skulle alltså mötas i Portugal och jag hade förstklassigt sällskap med mig ner, i form av min mamma som också skulle springa halvmaran. Vi hade också goda middagar, sovmorgnar under fluffiga hotelltäcken och mor & dotter-tid i allmänhet i huvudet när vi flög från Arlanda några dagar innan loppet gick av stapeln. 

Jag skrev "våren" däruppe. Och jo, nog anlände vi till ett Lissabon som bjussade på sol och plusgrader, men även en smått galen vind. På vår morgonjogg höll vi nära nog på att blåsa baklänges och när vi såg prognosen för loppdagen - 21 sekundmeter och häftiga regnskurar - kom det inte som någon skräll när arrangörerna meddelade att starten flyttats av säkerhetsskäl (!).  Drömmen om att få starta på den spektakulära 25 de Marzo-bron grusades således för oss, men faktum är att jag då mest var glad att de inte ställt in helt. Däremot kom tankar om att sätta upp ett alternativt mål för loppet - var mina idéer om personrekord verkligen realistiska nu? 

Vad jag vill lyfta fram här att jag efter dividerande inombords faktiskt inte översköljdes av negativa tankar och helt släppte mitt ursprungliga mål. Planen var fortfarande att tro på min förmåga och våga ge mig chansen att faktiskt springa fort. Inte att börja gömma sig bakom "Men vädret ska ju faktiskt bli bisarrt....". 

Så kom lopp-morgonen. Jag hade sovit bra, haft en näranog perfekt energiuppladdning och vi tog oss till starten i löjligt god tid för att undvika stress och strul. 
Vid den nya starten (vid Zoo:t!) var stämningen på topp. Himlen öppnade sig några gånger bara under timmen innan men här flög i princip enbart tankar som "fan vad roligt det ska bli", "det här har jag tränat till sen november", "jag ser fram emot att få kämpa" genom huvet. Jag tror aldrig jag haft en så fin anspänningsnivå förut. 

Själva loppet då?! När startskottet gick, tog det bara några få hundra meter för mig att konstatera att jag har dagen. Benen kändes lätta, andningen kändes lätt, jag hade bra ryggar och - på tal om ryggar - vinden hade vi där, första 8 kilometrarna. Och sen då? Sen hade vi den j-ä-v-l-i-g-t emot fram till 17 kilometer... Men det visste jag ju. Så jag tuggade på. Lät inte tiderna diffa mer än några sekunder från tänkt fart. Vad som också hjälpte var att jag inte avvek en millimeter från min energi & drickaplan. Således; gel och vatten, sportdryck vid samtliga... Gav mig helt enkelt chansen att vara stark hela vägen. Himlen öppnade sig inte mindre än tre gånger under loppets gång med häftiga skurar. Sista 5 kilometrarna vände banan till medvind och jag kunde njuta av att jag skulle fixa ett redigt personligt rekord - helt oslagbar känsla och tårarna blandades med vattnet från himlen i målfållan!

Jag är nästan rörd inför hur härligt det här året startat. Det finns några som varit jätteviktiga för att det kunnat bli så och det är Jesper (motivering överflödig, hjärtat), mina kollegor som haft överseende under min tuffa höst med deltids-sjukskrivning, pappa som alltid är en evig supporter i och utanför löpspåret, Daniel som gett så kloka råd när de för höga kraven på sig själv hopat sig... Och alla ni som tror på en (eller säger nu efteråt att de trott på en, haha). Tack! 

....Men så den officiella sluttiden blev 1.33.33. Och för er som gillar siffror, från min Garmin Connect:

Läs hela inlägget »