Som utlovat så tänkte jag berätta om hur jag lägger upp träningen nu under vinterhalvåret! Jag satte igång grundträningen för tre veckor sedan och hur ser den ut, egentligen?

Jo, i löpningen så fokuserar jag  just nu på att bygga en grund, "träna för att kunna träna" som det så fint heter. Det handlar om att springa lugna distanspass med syfte att bli tålig, uthållig och hålla för högre intensitet närmare tävlingssäsongen. Alltså inga konstigheter egentligen, utan ett klassiskt upplägg för grundträning. Tanken är att successivt öka mängden (per vecka), men där var fjärde vecka är återhämtningsvecka med färre löpta mil. I och med syftet gällande vad jag vill öva upp just nu, är jag mån om att farten på dessa många distanspass inte ska fara iväg. Vill jag springa pass med högre intensitet i den period jag är i nu, så är det genom kupering (backar), inte genom högt tempo. Tittar en hel del på puls men går också på upplevd ansträngning. På majoriteten av mina pass i den här grundträningen är  pulsen och ansträngningen vid aerob tröskel, där andningen känns lätt och det är möjligt att föra en konversation. 

På sidan om löpningen så kommer jag i vinter att åka längdskidor, något som jag tycker är fantastiskt roligt och som ger riktigt fin kompletterande träning…! På tal om kompletterande, så är styrka något som fortsatt är med i mitt upplägg. Kör ju ett rent styrkepass per vecka även under tävlingssäsong, och upplever att det hjälper mig bli mer hållfast (minskar risk för känningar och skador) samt att det underlättar god teknik & löpekonomi. Utöver det ”rena” styrkepasset så lägger jag även in några styrkeövningar för bålen efter ett par av veckans löppass. Rörlighet unnar jag mig i form av en avskalad variant av yoga på veckans vilodag samt med dynamisk stretch efter löppassen. 

Sist men inte minst - vad ska den här vinterträningen leda fram till för något? Jo, som jag hintade om i senaste blogginlägget så är siktet inställt på mitt första maraton i vår! 
Spring väl, ha en god jul och må gott tills vi hörs igen! 

Läs hela inlägget »

Att sammanfatta det här året är bannemig inte enkelt! Det har varit ett 2018 där jag har utvecklas på samtliga distanser (5 kilometer, 10 kilometer, halvmaraton). Det har varit året då jag stiftade bekantskap med en helt ny värld som stavas fjällöpning. Och det har varit året då jag träffade en person som jag fått dela inte bara all denna glädje över ovanstående utan som ovillkorligen funnits där även när det runnit tårår av oro och sorg. 

För om vi ska börja i den änden, har det varit ett omvälvande år på det personliga planet. Att flytta från sin familj och trygga hamn i hemstaden (hur fantastiskt det man dras till än är) utmanar en utanför vad ett vråltufft intervallpass någonsin kan göra. 

Men tidigt i våras, februari närmare bestämt, bodde jag fortfarande i Uppsala. Medan snön ännu låg på marken och jag samlat mil inte bara i löpskorna utan också på längdskidorna, startade faktiskt säsongen 2018. Helt utan fartträning sprang jag mitt livs första inomhuslopp, tillika första medeldistanslopp i form av 3000 meter vid Muskelcentrum Indoor Games. Det gjorde ont i varenda cell, men tiden 11.37 indikerade att det kanske faktiskt kunde bli åka av i år och dessutom var Jesper på besök för första gången….! 

Träningen hade hela vintern fokuserats mot ett stort och viktigt mål jag satt upp för året: Nämligen att springa fort på distansen närmast mitt hjärta - halvmaraton. Så den 15 mars bar det av till Lissabon. Mina drömmar om ett personbästa dramatiserades rejält när prognosen visade storm på tävlingsdagen och arrangörerna tvingades flytta starten från den mäktiga bron och delvis dra om banan. Väl på start så kunde dock inga vindbyar med orkanstyrka eller hagel blandat med skurar ta ifrån mig den här dagen. Har sällan känt mig så lycklig som när jag kutade in på 1.33.33. Det förblir en av säsongens riktiga höjdpunkter och en erfarenhet jag tagit med mig - hur en kan arbeta mentalt för att inte låta yttre förutsättningar som väder påverka en. 

Under våren sprang jag sedan ett antal mindre lopp (närmare bestämt varannan helg i snitt) där målet ofta var ”en bra genomkörare” men där det var roligt att få bli först eller stå på pallen - inget lopp nämnt, inget glömt….! 

I maj kom vårens andra riktiga höjdare, nämligen 5 kilometer i Rättviksloppet. Jag hade fokuserat träningen mot den kortare distansen med fler fartpass och det mesta indikerade att mitt gamla PB skulle ligga pyrt till. Loppet utvecklades precis som jag anat, det gick fort från start och handlade mest om att stå emot smärtan och hålla distansen ut. In på 19.45, livets snabbaste halvmil och målet uppfyllt…! 

Så stod sommaren för dörren och jag flyttade till vackra Dalarna - närmare bestämt Sörombäcken i Äppelbo och blev sambo med Jesper. Vi var inbjudna till Karlstad för att springa i Skoglöfs Bils lag och det handlade om distansen 10 kilometer. På bloggen skrev jag: ”Inför Karlstad Stadslopp i lördags hade jag förhoppningar om att det skulle kunna gå fort. De intervallpass jag gjort på sistone har genomförts med pigg känsla och i farter som indikerade att personbästat lär ryka. Jag har också tränat för, och sprungit, ett par 5-kilometerslopp som bidragit till att den tänkta milfarten känns mer uthärdlig. Men: skulle jag få ut det jag upplevt mig ha i kroppen när det räknades?” 

Det fick jag. Andningen var kontrollerad och kilometrarna betades av. Ungefär halvvägs började det bli tuffare men jag höll ihop det, om än med högre ansträngning. Bansträckningen som tog oss genom gatorna där det var packat med folk som hejade, bidrog till motivationen! Jag klockades för nya personbästat 41.38 när mållinjen skars! Extra roligt att stafettlaget kom 2:a i lagtävlingen och den helgen i Karlstad bjöd på fina nya bekantskaper. 

Mitt i den hetaste sommaren jag fått uppleva och på sommarens kanske hetaste dag (?) så sprang vi ett lopp som förtjänar att lyftas fram. För under Dansbandsveckan i Malung gick Buggruset av stapeln och på den något knixiga banan så tangerade jag mitt ”5-kilometerspers” från Rättvik och vann damklassen! Vad som gjorde det till en oförglömlig dag är stödet från familjen som var på plats och från bybor, vänner och bekanta till Jesper. Att få den supporten efter banan i hettan gjorde det värt mödan i värmen. Här hade jag också fräscha ben vilket jag insett är än viktigare på såpass kort distans. 

Efter dessa två insatser på fem respektive tio kilometer, kände jag att ”skönt att fokus ska riktas på något heeeelt annat nu”! Det var nämligen dags att på allvar samla höjdmeter, nöta trailskor och ställa in sig på de fjälloppsäventyr som väntade under sommaren! Kia Fjällmaratonveckan i Åre stod som värd och vi sprang ett antal lopp under veckan. Min främsta och största utmaning var Salomon27k med löpning över tre fjäll där en skulle ta 1150 höjdmeter. Förutom att loppet var min debut i fjälloppssammanhang, hade jag inte sprungit ett så långt lopp förut. Det var faktiskt länge sen jag kände så mycket pirr blandat med osäkerhet som inför starten i Ottsjö. Nog blev jag en erfarenhet rikare alltid, under de 3 timmar och 3 minuter det tog för mig att bemästra det här loppet. Kroppen höll, troligen tack vare en rätt defensiv strategi. Energiintaget fungerade. Ytterligare reflektioner är att utförslöpningen är en styrka men att uppför kan jag bli bra mycket snabbare. Redan i Copper Trail 7km senare under veckan (5:a) respektive Ulvang Kvartsmaraton (13,5 km) vågade jag gå hårdare uppför. Övning ger färdighet och det som känns härligt med fjällöpning är just att det är ett nytt fält för en, så mycket att lära….!

Efter Åre hade det bästa varit att ta en mer rejäl vila. Det är årets mindre bra beslut att kötta vidare med ett fjällopp till såpass nära inpå, särskilt när livet i övrigt kändes rätt tufft. Så Bagheera Sälen Fjällhalvmaraton genomfördes med ledsna ben och tungt sinne. Det går inte till historien, utan jag fick en tankeställare gällande planering och balans. 

Jag slickade såren, gick tilllbaka till ritbordet och gjorde det som jag brukar göra, nämligen att lägga upp en ordentlig planering över höstens tävlingar. Vilka är viktiga, vad prioriterar jag? Och - hur ser jag till att stå på startlinjen till de här loppen så förberedd som möjligt? Vilka nyckelpass behöver jag? Sen… utförde jag! 

Stockholm Halvmaraton stod först för dörren. Lissabon hade börjat kännas som ett bra tag sen, men halvmaraträningen var som att komma hem. Långa trösklar, långpass på mellan 90 och 120 minuter, tusingar… Testade även att lägga in pass med 2000-metersintervaller och sprang mer renodlade tempopass runt milen - det sistnämnda något jag egentligen har svårt för. Men det verkade betala sig, för på gatorna i huvudstaden sprang jag in på 1.31.57 och det gjorde mig så glad, så glad! 

Nästa glädjeämne dröjde bara två veckor. Då var det Lidingö 15 kilometer och jag hade bestämt mig för att gå mer offensivt än förra året, då jag hade en pigg känsla hela vägen men i år ville jag springa på en bra mycket snabbare tid. Tre och en halv minut fortare blev det med facit i hand - och fruktansvärt möra ben de sista kilometrarna, men det var det värt…! 1.06.36 stannade klockan på. 

Det var ett år där jag uppfyllt de mål jag satt upp och ändå återstod ett lopp, som verkligen inte var vilket som helst…! Resan till Valencia med familjen och Jesper var bokad sen låååångt tillbaka och det skulle bli en chans att springa ett sista, snabbt halvmaralopp. Som jag skrev i blogginlägget som handlar om just Valencia Halvmaraton, kämpade jag mentalt för att inte stänga butiken än, utan göra jobbet ”en sista gång” innan vintervilan. Det vinnande konceptet från Stockholm återanvändes i träningen inför (varför fixa det som inte är trasigt?) och väl på plats fanns ju bara en sak: fullt ös. Resultatet vet ni vid det här laget: 1.30.59 och daaaaamn, det kändes skönt! 

Ja jösses. Nu är jag några dagar in i en två veckors säsongsvila, där jag inte springer utan enbart gör lite rörlighet i form av yoga och något lättare prehabstyrkepass. Jag reflekterar så smått över vad som gjort att en kunnat utvecklas så det här året. Hur tjatigt det än må låta är kontinuitet en av nycklarna - har varit skadefri och frisk vilket möjliggjort träningen jag velat göra. Sen har jag varit i ett kärleksrus och känt trygghet från den finaste på jorden, inte tummat på vilodagarna och sovit som ett barn. Jag har smalnat av träningen, gjort den specifik för de olika mål jag haft framför mig. Och förutom de klassiska pass jag sprungit (några nämnda tidigare i texten) har jag från och med senvåren sprungit mer i kuperad terräng, naturligtvis mer inför fjälloppen men även överlag. Jag tror att det gjort en stark och la en bra grund inför höstens asfalts-halvmaror. Har inte tummat en millimeter på styrka & prehab, liksom rörlighet. Jag fick en injektion i form av ny kunskap tack vare Conny och de andra på Folkhögskolan under några månader på hösten (tack!).  Andra reflektioner? Från att ha haft samma skomärke några år, har jag nu sprungit i flera olika med varierad dämpning, dropp, vikt och komfort. Det har varit uppfriskande, inte minst mentalt….! 

Till sist: hur ser jag på framtiden? Det känns knappt möjligt att få ett 2019 i närheten av det här, vilket heller inte är meningen, haha. Nästa år är fokuset nämligen på en viss klassisk distans som jag ännu inte tagit steget upp till, men nu är 100 % committed att träda in på…! Tanken på maraton nästa år är ruggigt inspirerande och jag kan knappt vänta på att få kavla upp ärmarna och sätta igång. Den här bloggen har ju än så länge använts till att skriva lopp-rapporter men jag kommer att uppdatera er om hur grundträningen i vinter fortlöper. Ta hand om er så länge och tack, ni som ännu är kvar och läser! ;-)

Sigrid 

Läs hela inlägget »

Ja, hörrni, hur ska man börja...?! Gårdagen rymde så många känslor, som fortfarande är i spinn och lär fortsätta vara det ett bra tag till. Jesper, mamma och jag kutade ju Valencia Halvmaraton och att vi alla tre fick ett bländande lopp på gatorna i den här staden är den korta versionen av gårdagen. Här kommer den lite längre: 

Efter personbästat i först Lissabon i början av året och sen Stockholm Halvmaraton för ungefär en månad sen hade jag det lite klurigt rent mentalt inför det här loppet i Valencia. Viljan att springa (ännu) fortare har funnits, eftersom utveckling är en ständig drivkraft för för mig. Samtidigt, jag har känt att det kunde bli svårt att kapa mer på halvaraperset på så pass kort tid som det ändå varit mellan just Stockholm och loppet i Valencia. Därför hade jag satt upp som mål att gå för "pers", men att ifall det inte skulle gå vägen så lovade jag mig själv att inte bli besviken. 

Jag vaknade på tävlingsdagen med illamående (FÖR bra pastauppladdning kvällen före?!). Men det var tio grader och sol från blå himmel. Vi var i Spanien och det var årets allra sista ansträngning som skulle till - på en bana gjord att springa ruskigt, ruskigt fort på. Så: magen fick bannemig vara hur orolig den vill ;-) Så gick startskottet. 

Öppnade lugnt "med handbromsen i" första femman. Sen... ökade jag. Andningen var lätt, benen pigga. Att få gels och stöd av pappa och storasyster vid milpasseringen gav också en boost som inte ens djungeltrummorna och de lokala löpklubbarnas supporters kunde matcha....! Även vid 15 kilometer stod ovan nämnda familjemedlemmar och när pappa ropade att "du går ju mot en kanontid!" så bekräftade han det som min vid det laget grötiga hjärna börjat ana men kanske inte helt hajat. Det kunde ju bli ett nytt "pers" igen! Stärkt av det så hade jag den sista femman den mentala kraften att öka än mer, och kroppen likaså visade det sig. De sista 5 kilometrarna blev loppets snabbaste med 4.08-snitt. Upploppet kändes evighetslångt och mer än känslosamt, hade gåshud över hela kroppen och klockan stannade på 1.30.59, personbästa med en minut! Som jag skrev på Instagram: Det FANNS ett personligt rekord till att krama ur den här kroppen i år och att jag mobiliserat (inte minst mental) kraft till det är ärligt talat något jag blev nästan rörd över.

På tal om rörd. Jespers heroiska insats kan inte ha gått någon om intet...?! När han bubblande av glädje möter mig efter 1.09.48 (!!!) känns det nästan som om mina darriga post-halvmaratonben inte kommer bära mig mer. Det var idrott och kärlek när den är som allra bäst. Sittandes på marken med kall öl och med en ström av ord om hur vi upplevde loppet, vill jag bara frysa tiden. Och så ansluter så min kära mor. Efter en höst med fotstukning och anmälningsstrul var det liksom en pärs att bara komma till start, men så sprang kvinnan sin snabbaste halvmara i livet! Grattis mamma, du är så värd det här. 

Jag lovar er ett blogginlägg där jag ska försöka sammanfatta det här smått galna år tjugohundraarton. Nu njuter vi först av några dagars semester i Valencia, som inleder den säsongsvila som väntar de närmaste veckorna. Här ska samlas kraft inför grundträning och nästa års spännande upptåg! 

Tills vi hörs igen, nedan finner ni all nörddata från klockan. Tack för att ni läste!
 

Läs hela inlägget »

Lidingöloppet stod för dörren i helgen, när jag och min bättre hälft skulle ta oss an 15-kilometersbanan i den anrika terrängen! Sen Stockholm Halvmaraton har jag försökt få in dels återhämtning, men även några kvalitetspass i hopp om att konservera formen de två veckor som varit emellan. Det var en krispig, vacker höstmorgon när vi i lördags anlände till ön efter att ha kört från Uppsala (där vi i helgen bodde hos mina föräldrar). Målet för mig var tydligt: jag ville springa snabbare än förra året och därmed klå mitt LL15-pers. Hur mycket det skulle utraderas med, skulle dagsformen få avgöra... 

Startskottet gick och känslan var inte briljant, men helt enligt plan klockades första fem kilometrarna (första tredjedelen) på 21.57. Det var en taktik som ju bygger på att de betydligt mer kuperade delarna av banan kommer sedan, så en viss "buffert" ville jag ha. Jag fick slita rätt mycket resten av loppet, och kanske framförallt från Grönsta gärde och in i mål - där jag förra året kände mig urstark. Skälet till det? Inte konstigare än att jag spänt bågen hårdare i år, var helt enkelt mindre fräsch och med sämre krafter. Så det var på möra ben men med ett stort leende som jag sprang in på upploppet till nya personliga Lidingö 15-rekordet 1.06.12! Det var en förbättring från förra året med 3,5 minut. 

I mål fick jag dam-silvermedaljen runt halsen och kramas med min bättre hälft, som kutat på ruggigt snabba 51.29 och blivit 8:a i seniorklassen! Han är otrolig. Vi åt burgare och flängde sedan glatt runt mellan utvalda delar av banan för att heja på bekanta ansikten i några timmar innan vi rullade mot Uppsala. 

Några tankar såhär efter helgens bravader då. Först och främst: det GÅR att göra både ett snabbt Stockholm Halvmaraton och ett Lidingö15 (tidigare år har jag ofta prioriterat det ena eller det andra). Jag tänker också att det nog är klokt att ibland se sin träning och utveckling lite "utifrån": 3,5 minuters förbättring på 15 kilometer terräng är verkligen värt att glädjas åt! Även om det kanske inte kommer som någon skräll detta år, när man haft riktigt flow och gått framåt på samtliga distanser. 

Sist men inte minst: några dagars återhämtning väntar och sen blir det härligt att åter få kliva in i en träningsperiod där allt fokus ligger på att springa fint i Valencia Halvmaraton i slutet av oktober...! Det blir finalen, säsongsavslutningen, som också kommer innebära en härlig semester med Jesper och delar av min familj. 

Sköt om er tills vi hörs igen! Har förresten problem att få till skärmdumpsbilder, men via länken nedan finner ni loppet genom min Garmin:

https://connect.garmin.com/modern/activity/3050880752
 

Läs hela inlägget »

För en gångs skull känns det helt rätt att berätta om ett lopp nästan direkt efteråt. I skrivande stund är det morgonen efter Stockholm Halvmaraton och hjärtat slår lite fortare av alla upprymda tankar och känslor som snurrar. Dags att ta er med på halvmaran i huvudstaden! 

Men först lite om bakgrunden till loppet. Som ni förstod av mina reflektioner efter Sälen så var jag i behov av att först ha lite återhämtning efter en väldigt intensiv period av tävlande. Kände mig urgröpt och längtade efter att få till några mer sammanhängande träningsveckor för att kunna göra mig själv rättvisa på Stockholmshalvmaran. Så, jag la upp en plan och har följt den efter bästa förmåga. Inga konstigheter egentligen, utan ett ganska traditionellt upplägg med nyckelpass för halvmaraton: långa trösklar, tvåtusingar, tusingar och långpass runt 120 minuter. En detalj jag kan nämna är att jag med flit låtit distanspassen gå i något högre fart än tidigare. Dessutom har min terminsstart på folkhögskolan i Malung bjudit på en hel del ny träning i form av skidgång i backe, nya styrkeövningar, mer rullskidor. Hur skulle detta falla ut och kombineras med mina egna pass, har jag nyfiket funderat. Med det sagt så har jag mest njutit av att det två dagar i veckan är någon annan som håller i trådarna för ens träning...! 

Nu till själva loppet. Det var helt perfekta förhållanden för att springa fort med 15 grader och sol från klarblå himmel. Absolut så är det ju en vindkänslig bana, men upplevde inte det som ett problem igår. Målet var i första hand personbästa (i scenariot att formen skulle kännas bra), i andra hand att springa min snabbaste Stockholmshalvmara (om det skulle kännas slitigt från start). När startskottet gick kände jag i princip omedelbart att något annat än att gå för "pers" idag vore slöseri i sin renaste form... ;-) Taktiken var klar; så jämna kilometrar såväl som femmor som möjligt. Jag hade en fin resa på lätta ben och positiva tankar hela vägen. Var noga med energi, hade bestämt att nyttja i princip samtliga sportdrycksstationer och ta en gel där det bjöds vid cirka 15 kilometer. Vet ju energins betydelse och ville verkligen ge mig själv chansen att hålla hela vägen. Och hela vägen höll det - kunde till och med njuta sista kilometern och klocka loppets snabbaste sådan. Att springa upp på blå mattan med armarna i skyn på 1.31.57 och radera ut det gamla personbästat var oslagbart! 

Det här loppet påminde mig om att den taktik man lagt upp för ett race, kan gå hand i hand med att lyssna in kroppen, det så luddiga att "springa på känsla". Medalj runt halsen, öl i handen, mingla i målområdet och tårar i ögonen när mamma gick i mål efter en fight mot klockan för att få sin stukade fot i skick för att springa loppet. 

Nu ska jag njuta hörrni. Åker snart hem till Äppelbo för att kramas med den bästa jag vet. Han som också är en så stor anledning till att (löpar)livet rymmer så mycket kärlek och glädje. Kan knappt vänta! 

Tills vi hörs igen,

Sigrid

Ps. Nedan, nördigt från klockan och Stockholm Halvamaratons resultat! 

Läs hela inlägget »
Inför Bagheera Sälen Fjällmaraton som vi var iväg på i helgen, hade jag haft en ganska tuff vecka mentalt. Går inte in på detalj här, men tankarna var inte där de skulle vara, motivationen kändes flyktig och jag var dessutom nervös på morgonen vilket jag inte brukar bli på det viset. Det var förutsättningarna, men jag bestämde mig för att göra det bästa utav det. 

Startskottet för min klass - halvmaran - gick så tidigt som 09.00. Banan tog oss en kilometer genom stugbyn i Lindvallen innan det bar av uppför den första branta och kilometerlånga skidbacken. Benen kändes sega och andningen ansträngd, men jag matade på, höll mig löpandes. När det planade ut något och blev flackare, kunde jag springa på bättre än jag kunnat göra i tidigare fjällopp i Åre. Där upplevde jag att det liksom bara fanns ett "läge" uppför och ett utför, men att jag inte riktigt kunde ställa om tekniken till flacklöpningen, där det ju onekligen går att tjäna tid i fjällopp. Men överlag var känslan att jag inte fick mycket gratis överhuvudtaget. De mycket steniga partierna var närvarande hela tiden, men från ungefär 10 kilometer blev det enbart den typen av underlag och det krävde stor koncentration, kan jag säga... Har ju blivit starkare uppför och tog mig an de två andra rejäla uppförsbackarna. Och från ungefär 17 kilometer bar det av utför. Slappnade kanske av lite väl mycket för jag stöp i backen med ungefär två kilometer till mål. Men vad är väl ett par sönderskrapade favorittights...?

Hade haft sub 1.55 i tankarna ända sen jag fått släppa tanken på att tävla mot någon annan än mig själv (dvs., från typ loppets start...) och sprang över mållinjen på 1.54.27. Blev 8:e dam och får trots allt känna tillfredsställelse i att jag sprang med det jag hade. Att det mentala kan vara en superkraft såväl som i det här fallet - dränera en på kraft,  blev jag väl påmind om. 
Fick glädjas åt Jesper istället, som blev 2:a i 10-kilometersloppet!

I och med det här knyter vi ihop säcken som kallas Vår- och sommarsäsongen 2018. Från och med nu så ligger fokus på att få till en träningsperiod som följs av några väl utvalda lopp under hösten. Jag ser fram emot den nya säsongen med spänd förväntan! 

Här har ni Sälen-halvmaran från klockan: 
 
Läs hela inlägget »
I lördags var det dags för den klassiska tävlingen där jag och Jesper hade fått chansen att springa i Trimtex dam- respektive herrlag på Vasastafetten

Först några ord om att springa i ett lag. Löpning är ju först och främst en individuell idrott där man är van att i solsken såväl som mörker hitta motivationen själv. Att då få "något större än sig själv" att springa för, känns oerhört roligt och kanske är det inte konstigt att förmågan att ta ut sig säkert kan vässas en hel del...

För roligt men tufft blev det. Jag sprang den kuperade Sträcka 4 som går mellan Risberg och Evertsberg. Vid växlingen låg vi trea, med några minuter upp till lagen framför. Hade bestämt mig för att göra mitt allra yttersta men springa "med huvudet" och efter mina egna resurser, så att säga. Såväl underlaget (stig, spångar, grusväg) som kuperingen varierade rätt mycket så utmaningen låg mycket i att nyttja de flackare partierna och hålla ansträngningen rimlig i backarna. Kort och gott att hitta så mycket rytm det bara gick. Är nöjd med löpkänslan - låg på men utan att spränga mig - men hade gärna haft en klunga eller åtminstone en rygg att springa med, var som i ett ingenmansland. Med ungefär tre kilometer kvar var jag inte kaxig utan rejält trött. Tömde ut de allra sista krafterna och så var vår nästa tjej iväg! 

Att sedan få åka runt med lagkompisarna till några av stafettens andra delsträckor för att heja på vårt lag var riktigt spännande och skoj. Sedan såg vi målgången för herrlaget som kammade hem segern!!! Vårt lag tog i kapp de som låg tvåa och det blev vår slutgiltiga placering i mål - känns som alla tyckte att de fått ut det de hade och då är ju allt gott. Hoppas vi kan utmana Finspång ett annat år, om man får chansen igen...!

Grillkvällen på Hemus skidstadion som följde, knöt ihop en verkligt fin dag mellan Sälen och Mora. Tack Björn för chansen att springa för Trimtex och tack alla inblandade för nya fina bekantskaper. Hoppas vi ses snart igen! 

Nedan följer lite siffror från klockan.
 
Läs hela inlägget »

Att ge sig på att sammanfatta Fjällmaratonveckan känns på ett sätt jättesvårt. Veckans olika lopp och upplevelser känns som en enda härlig gröt som snurrar i hjärnan, men kanske vore det just därför välbehövligt att få ner det i text! Förhoppningsvis blir det någorlunda läsbart för er, vi tar det från början. 

Efter närmare sju timmar i bil (tur att resan kan kännas som en del av målet!) anlände Jesper och jag till Trillevallen. Där skulle vi bo i en lägenhet tillsammans med Kim och Jocke (tusen tack igen för fint häng) under veckans inledande dagar. 

Fjällmaraveckan startade med det lopp som jag sett fram emot med spänd förväntan, och som mesta av träningen fokuserats mot en längre tid - nämligen Salomon27k. Loppet startade i Ottsjö och tog oss över tre fjäll: Hållfjället, Grofjället och Välliste, med målgång i Trillevallen. Loppet startade i 25-gradig värme och efter en kilometer började den första stigningen som sedan bar oss upp, upp, upp. Jag hade lovat mig själv att inte stressa inledningsvis utan vara ödmjuk inför uppgiften, väl medveten om att det var debuten i fjällopp-sammanhang såväl som den längsta distans jag tävlat på. Tuggade på och hittade en rytm i uppförslöpningen, att prata om någon fart går dock inte… När löpningen flackade ut en aning och innebar teknisk stiglöpning hade jag kunnat vara mer offensiv. Men i övrigt handlade det mesta om att hålla andning och svidande ben på rätt sida om gränsen. I de allra brantaste partierna så la jag in gångsteg. Jag hade det kämpigt i delar av loppet och fick verkligen kämpa med tankarna: ”jag är ute på ny mark i det här loppet, men jag kommer att greja det”. Fokuserade också på att få i mig energi (gels och sportdryck). 

Utförslöpningen de sista fem kilometrarna hade jag sett framför mig skulle vara härliga. Och när medtävlare krampade till höger och vänster runtekring mig, kände jag mig stark. Visst var benen trötta och visst började jag noja när andra krampade: ”ilar det inte olycksbådande i vänster baksida…?” men ingen kramp kom. Vid 25 kilometer, långt från den steniga och mer knixiga fjällterrängen, stöp jag i backen. Det gick så fort att jag knappt hann uppfatta vad som hände och jag var raskt på fötter igen, med blodig armbåge och knä. Att gå i mål var fantastiskt skönt. Och klockan stannade på 3.03 vilket får klassas som en klart godkänd debut i dessa sammanhang!

Jesper sprang hem loppet Välliste Runt som gick av stapeln samma dag, så himla roligt!

Vi sa hejdå till Kim och Jocke för vårt nya boende i en vrålmysig stuga på Vålådalens Fjällstation. Sedan krigade sig Jesper igenom Peak Performance Vertikal Walk (1000 hm upp till Åreskutan) på tisdagen av bara farten... ;-)

Nästa gång jag stod på startlinjen var fyra dagar efter lördagens drabbning. Det var i loppet Copper Trail 7k, som jag vunnit i en startplats till. Det var alltså inte påtänkt men kändes som en kul utmaning! Dessutom kändes kroppen återhämtad nog för att jag skulle kunna göra mig själv rättvisa. Copper Trail-loppet innebar att vi skulle ta omkring 450 höjdmeter. Det är 4,5 kilometer uppför, och sen bara utför. När jag värmde upp, kändes kroppen så bra den bara kan. Trots att det var hett och soligt, kändes andningen lätt och benen likaså. ”Det här kan bli kul!” tänkte jag på start. Det blev det också. Jag kunde springa hela stigningen (vilket känts svårt under Salomonloppet) och även om pulsen var i skyn så kände jag mig stark. Och sen då? Jo, när det gick utför så fanns det liksom ingen hejd. Jag tippade höften framåt och lät benen gå som trumpinnar i den tekniska terrängen. Kunde inte (ville inte!) hålla smajlet tillbaka. Skuttade nästan in i mål på torget, kramades med Jesper och såg att jag sprang in på en 5:e plats i ett startfält av fantastiska skidåkar- och bergslöpartjejer. Vilken kväll! 

Torsdagen innebar tävling för min andra hälft igen - Swix Sprinten som var ett riktigt skoj spektakel! Efter en rafflande semifinal blev det sorti, men räkna med att han kommer igen, revanschsugen som bara den. 

På lördagen skulle veckan avrundas med en sista utmaning som vi båda sprang - Ulvang Kvartsmaraton som mätte 13,5 kilometer. Loppet kändes som en blandning av de två lopp jag sprungit dittills, vad gällde bansträckning. Starten var i Edsåsdalen med två relativt fläcka kilometrar och jag kände att ”inget att förlora, jag trycker på lite mer i starten (än i Salomon27k)”. Sen bar det av uppför och gjorde så i ungefär tre kilometer. Precis som i Copper Trail kände jag mig stark uppför och sprang hela stigningen. Därefter följde ett parti där vi sprang på skrå runt Välliste. Skrålöpning är inte någon favorit… De sista kilometrarna utför (som gick på samma stigar som Salomonloppet), så kände jag mig bekant och bombade på i vanlig ordning…! Tiden i mål är jag nöjd med: 1.17.14, men kanske häftigast är känslan av vad kroppen fixar när man förberett den väl. Tre tuffa lopp på en vecka skulle ha kunnat ta ut sin rätt men alla kroppsdelar höll ihop och jag kunde prestera över min egen förväntan. Jesper sprang in som vinnare även i Kvartsmaran och jag kan inte tänka mig någon mer värdig...! 

Om Fjällmaraveckan redan känns som en given tradition från och med nu? Jajamän!

Avrundar med lite data från loppen som nog säger mer än snittider, som såklart finns på min Stravaprofil för er som är nyfikna. Nedan kommer höjdprofilen för Salomon 27k (första bilden), lite svettig pulsdata för Copper Trail (bild 2) och så höjdprofilen för Ulvang Kvartsmara. Sköt om er nu tills vi hörs igen! 
 

Läs hela inlägget »
Tänkte lufta mina tankar om 5-kilometersracet i onsdags, som jag vågar säga är ett av de lopp jag är mest nöjd med, alla kategorier....! Buggruset går ju av stapeln i Malung under Dansbandsveckan, som innebär en alldeles speciell stämning med massor av folk på gatorna. Värmeböljan som präglar den här sommaren visade inga tecken på att mattas utan på tävlingsdagen var det smällhett. Peppade mig med tankar om att jag sprungit bra lopp  i värme tidigare den här säsongen (Asics High Five, bland annat). Trots att svetten rann efter en gedigen uppvärmning är jag ändå glad för den - Jesper joggade delar av banan med mig så jag kände att jag hade koll på den. På startlinjen hade jag med mig vetskapen om att jag den senaste tiden tränat med fokus mot trail i allmänhet och Åre-loppen i synnerhet - någon specifik träning för 5 kilometer har jag inte sysslat med. 

Men så var vi iväg och jag bromsade mig själv något då det är fruktansvärt lätt att öppna för hårt på den här distansen. Lyssade in kroppen ("Hur känns benen? Hur känns andningen?) första hundra metrarna och lät fyra tjejer sticka iväg. Konstaterade att jojomen, nog är formen god alltid - utgångsfarten kändes tuff men uthärdlig. Så jag ökade något, gick om tjejerna och tog ledningen vid cirkus en kilometer sprungen (som jag för övrigt klockade på 3.55, helt enligt plan!). 

Banans andra kilometer går på grus och gräs men gick ändå undan, vilket förstärkte känslan av att "det här kan gå". Med det menar jag dels att det kan bli en fin tid och dels att jag kan hålla undan och vinna. Från kilometer 3 var det tufft men jag kände mig fortfarande stark och mellantiderna var jämna. Sista 500 metrarna var plågsamma och jag föll ihop i en trött men lycklig hög i mål, där Jesper snart var framme med en stark och varm famn. 

Så snart jag fått livet tillbaka ( ;-) ) så kom alla känslor över en. Officiella tiden 19.46 är tangerat personbästa och jag har aldrig sprungit ett 5-kilometerslopp med så bra känsla. Sättet jag hanterade trötthetstankarna, taktiken... Men, framförallt: stödet från publiken och nära & kära. Det betydde så mycket! Jesper och jag är lyckligt lottade att så många engagerar sig i oss och vår löpning. 

När det nu blir fullt fokus på Fjällmaraveckan i Åre (på fredag bär det av....!) tar jag med mig det här fantastiska Buggruset in i förberedelserna. På återhörande! 

Ps. Om ni inte fått nog, här finns en film från Malung-Sälen TV där hjärtat & jag kutar och blir intervjuade....! 

Ps2. Loppet i siffror:
 
Läs hela inlägget »
Förra helgens utmaning Mora Trail bjöd på strålande sommarväder och det var 15-kilometersklassen som gällde för mig och Jesper. Jag visste att banan (BanAnna!) var tuff men vacker och det visade sig stämma till fullo. Loppet inleds uppför, uppför, uppför och det kulminerade med ett bergspris - King/Queen of the Hill efter cirka 3 kilometer. Jag gnetade, men utan att känna mig riktigt stark nog att "ligga på" utan fick trippa uppför.  Och sen, ja då gick det utför, utför, utför. Här njöt jag i fulla drag åt att bara kunna luta med backen och låta fossingarna hitta sin väg på stigen. Eftersom jag hade kraft att i benen att springa på här, tolkar jag beslutet att inte pressa hårdare uppför som rätt klokt. 

Ett fint parti med relativt flack löpning följde, med kontrollerad känsla i andning och ben. När vi sedan sprang upp och nerför åsen under ett antal kilometer var det tufft. Kunde ändå avsluta starkt och blev jätte-jätteglad när speakern på upploppet meddelade att jag var 3:e dam! Hade inte haft någon koll, och ärligt talat inte heller fokus, på hur jag låg till i förhållande till de andra tjejerna utan bara haft killar som sällskap/sparring. Så, väldigt kul med placeringen bakom urstarka Ida-Maria Nicklasson och en duktig skidåkartjej. Tiden vet jag att jag kan putsa, men idag gjorde jag det jag kunde. Allt jag gör nu är med Salomon 27k i Åre om några veckor i tanken - så det här loppet var en grym genomkörare! 

Jesper fick tampas med banrekordinnehavaren och var inte långt efter på en fin andraplats. Vi firade med sommarens, så långt, härligaste bad nära tävlingsplatsen i Läde. Nedan får ni loppet genom min Garmin (som tycks ha missat ett antal höjdmeter, men vem räknar...? ;-) 
 
Läs hela inlägget »