Att ge sig på att sammanfatta Fjällmaratonveckan känns på ett sätt jättesvårt. Veckans olika lopp och upplevelser känns som en enda härlig gröt som snurrar i hjärnan, men kanske vore det just därför välbehövligt att få ner det i text! Förhoppningsvis blir det någorlunda läsbart för er, vi tar det från början. 

Efter närmare sju timmar i bil (tur att resan kan kännas som en del av målet!) anlände Jesper och jag till Trillevallen. Där skulle vi bo i en lägenhet tillsammans med Kim och Jocke (tusen tack igen för fint häng) under veckans inledande dagar. 

Fjällmaraveckan startade med det lopp som jag sett fram emot med spänd förväntan, och som mesta av träningen fokuserats mot en längre tid - nämligen Salomon27k. Loppet startade i Ottsjö och tog oss över tre fjäll: Hållfjället, Grofjället och Välliste, med målgång i Trillevallen. Loppet startade i 25-gradig värme och efter en kilometer började den första stigningen som sedan bar oss upp, upp, upp. Jag hade lovat mig själv att inte stressa inledningsvis utan vara ödmjuk inför uppgiften, väl medveten om att det var debuten i fjällopp-sammanhang såväl som den längsta distans jag tävlat på. Tuggade på och hittade en rytm i uppförslöpningen, att prata om någon fart går dock inte… När löpningen flackade ut en aning och innebar teknisk stiglöpning hade jag kunnat vara mer offensiv. Men i övrigt handlade det mesta om att hålla andning och svidande ben på rätt sida om gränsen. I de allra brantaste partierna så la jag in gångsteg. Jag hade det kämpigt i delar av loppet och fick verkligen kämpa med tankarna: ”jag är ute på ny mark i det här loppet, men jag kommer att greja det”. Fokuserade också på att få i mig energi (gels och sportdryck). 

Utförslöpningen de sista fem kilometrarna hade jag sett framför mig skulle vara härliga. Och när medtävlare krampade till höger och vänster runtekring mig, kände jag mig stark. Visst var benen trötta och visst började jag noja när andra krampade: ”ilar det inte olycksbådande i vänster baksida…?” men ingen kramp kom. Vid 25 kilometer, långt från den steniga och mer knixiga fjällterrängen, stöp jag i backen. Det gick så fort att jag knappt hann uppfatta vad som hände och jag var raskt på fötter igen, med blodig armbåge och knä. Att gå i mål var fantastiskt skönt. Och klockan stannade på 3.03 vilket får klassas som en klart godkänd debut i dessa sammanhang!

Jesper sprang hem loppet Välliste Runt som gick av stapeln samma dag, så himla roligt!

Vi sa hejdå till Kim och Jocke för vårt nya boende i en vrålmysig stuga på Vålådalens Fjällstation. Sedan krigade sig Jesper igenom Peak Performance Vertikal Walk (1000 hm upp till Åreskutan) på tisdagen av bara farten... ;-)

Nästa gång jag stod på startlinjen var fyra dagar efter lördagens drabbning. Det var i loppet Copper Trail 7k, som jag vunnit i en startplats till. Det var alltså inte påtänkt men kändes som en kul utmaning! Dessutom kändes kroppen återhämtad nog för att jag skulle kunna göra mig själv rättvisa. Copper Trail-loppet innebar att vi skulle ta omkring 450 höjdmeter. Det är 4,5 kilometer uppför, och sen bara utför. När jag värmde upp, kändes kroppen så bra den bara kan. Trots att det var hett och soligt, kändes andningen lätt och benen likaså. ”Det här kan bli kul!” tänkte jag på start. Det blev det också. Jag kunde springa hela stigningen (vilket känts svårt under Salomonloppet) och även om pulsen var i skyn så kände jag mig stark. Och sen då? Jo, när det gick utför så fanns det liksom ingen hejd. Jag tippade höften framåt och lät benen gå som trumpinnar i den tekniska terrängen. Kunde inte (ville inte!) hålla smajlet tillbaka. Skuttade nästan in i mål på torget, kramades med Jesper och såg att jag sprang in på en 5:e plats i ett startfält av fantastiska skidåkar- och bergslöpartjejer. Vilken kväll! 

Torsdagen innebar tävling för min andra hälft igen - Swix Sprinten som var ett riktigt skoj spektakel! Efter en rafflande kvartsfinal blev det sorti, men räkna med att han kommer igen, revanschsugen som bara den. 

På lördagen skulle veckan avrundas med en sista utmaning som vi båda sprang - Ulvang Kvartsmaraton som mätte 13,5 kilometer. Loppet kändes som en blandning av de två lopp jag sprungit dittills, vad gällde bansträckning. Starten var i Edsåsdalen med två relativt fläcka kilometrar och jag kände att ”inget att förlora, jag trycker på lite mer i starten (än i Salomon27k)”. Sen bar det av uppför och gjorde så i ungefär tre kilometer. Precis som i Copper Trail kände jag mig stark uppför och sprang hela stigningen. Därefter följde ett parti där vi sprang på skrå runt Välliste. Skrålöpning är inte någon favorit… De sista kilometrarna utför (som gick på samma stigar som Salomonloppet), så kände jag mig bekant och bombade på i vanlig ordning…! Tiden i mål är jag nöjd med: 1.17.14, men kanske häftigast är känslan av vad kroppen fixar när man förberett den väl. Tre tuffa lopp på en vecka skulle ha kunnat ta ut sin rätt men alla kroppsdelar höll ihop och jag kunde prestera över min egen förväntan. Jesper sprang in som vinnare även i Kvartsmaran och jag kan inte tänka mig någon mer värdig...! 

Om Fjällmaraveckan redan känns som en given tradition från och med nu? Jajamän!

Avrundar med lite data från loppen som nog säger mer än snittider, som såklart finns på min Stravaprofil för er som är nyfikna. Nedan kommer höjdprofilen för Salomon 27k (första bilden), lite svettig pulsdata för Copper Trail (bild 2) och så höjdprofilen för Ulvang Kvartsmara. Sköt om er nu tills vi hörs igen! 
 

Läs hela inlägget »
Tänkte lufta mina tankar om 5-kilometersracet i onsdags, som jag vågar säga är ett av de lopp jag är mest nöjd med, alla kategorier....! Buggruset går ju av stapeln i Malung under Dansbandsveckan, som innebär en alldeles speciell stämning med massor av folk på gatorna. Värmeböljan som präglar den här sommaren visade inga tecken på att mattas utan på tävlingsdagen var det smällhett. Peppade mig med tankar om att jag sprungit bra lopp  i värme tidigare den här säsongen (Asics High Five, bland annat). Trots att svetten rann efter en gedigen uppvärmning är jag ändå glad för den - Jesper joggade delar av banan med mig så jag kände att jag hade koll på den. På startlinjen hade jag med mig vetskapen om att jag den senaste tiden tränat med fokus mot trail i allmänhet och Åre-loppen i synnerhet - någon specifik träning för 5 kilometer har jag inte sysslat med. 

Men så var vi iväg och jag bromsade mig själv något då det är fruktansvärt lätt att öppna för hårt på den här distansen. Lyssade in kroppen ("Hur känns benen? Hur känns andningen?) första hundra metrarna och lät fyra tjejer sticka iväg. Konstaterade att jojomen, nog är formen god alltid - utgångsfarten kändes tuff men uthärdlig. Så jag ökade något, gick om tjejerna och tog ledningen vid cirkus en kilometer sprungen (som jag för övrigt klockade på 3.55, helt enligt plan!). 

Banans andra kilometer går på grus och gräs men gick ändå undan, vilket förstärkte känslan av att "det här kan gå". Med det menar jag dels att det kan bli en fin tid och dels att jag kan hålla undan och vinna. Från kilometer 3 var det tufft men jag kände mig fortfarande stark och mellantiderna var jämna. Sista 500 metrarna var plågsamma och jag föll ihop i en trött men lycklig hög i mål, där Jesper snart var framme med en stark och varm famn. 

Så snart jag fått livet tillbaka ( ;-) ) så kom alla känslor över en. Officiella tiden 19.46 är tangerat personbästa och jag har aldrig sprungit ett 5-kilometerslopp med så bra känsla. Sättet jag hanterade trötthetstankarna, taktiken... Men, framförallt: stödet från publiken och nära & kära. Det betydde så mycket! Jesper och jag är lyckligt lottade att så många engagerar sig i oss och vår löpning. 

När det nu blir fullt fokus på Fjällmaraveckan i Åre (på fredag bär det av....!) tar jag med mig det här fantastiska Buggruset in i förberedelserna. På återhörande! 

Ps. Om ni inte fått nog, här finns en film från Malung-Sälen TV där hjärtat & jag kutar och blir intervjuade....! 

Ps2. Loppet i siffror:
 
Läs hela inlägget »
Förra helgens utmaning Mora Trail bjöd på strålande sommarväder och det var 15-kilometersklassen som gällde för mig och Jesper. Jag visste att banan (BanAnna!) var tuff men vacker och det visade sig stämma till fullo. Loppet inleds uppför, uppför, uppför och det kulminerade med ett bergspris - King/Queen of the Hill efter cirka 3 kilometer. Jag gnetade, men utan att känna mig riktigt stark nog att "ligga på" utan fick trippa uppför.  Och sen, ja då gick det utför, utför, utför. Här njöt jag i fulla drag åt att bara kunna luta med backen och låta fossingarna hitta sin väg på stigen. Eftersom jag hade kraft att i benen att springa på här, tolkar jag beslutet att inte pressa hårdare uppför som rätt klokt. 

Ett fint parti med relativt flack löpning följde, med kontrollerad känsla i andning och ben. När vi sedan sprang upp och nerför åsen under ett antal kilometer var det tufft. Kunde ändå avsluta starkt och blev jätte-jätteglad när speakern på upploppet meddelade att jag var 3:e dam! Hade inte haft någon koll, och ärligt talat inte heller fokus, på hur jag låg till i förhållande till de andra tjejerna utan bara haft killar som sällskap/sparring. Så, väldigt kul med placeringen bakom urstarka Ida-Maria Nicklasson och en duktig skidåkartjej. Tiden vet jag att jag kan putsa, men idag gjorde jag det jag kunde. Allt jag gör nu är med Salomon 27k i Åre om några veckor i tanken - så det här loppet var en grym genomkörare! 

Jesper fick tampas med banrekordinnehavaren och var inte långt efter på en fin andraplats. Vi firade med sommarens, så långt, härligaste bad nära tävlingsplatsen i Läde. Nedan får ni loppet genom min Garmin (som tycks ha missat ett antal höjdmeter, men vem räknar...? ;-) 
 
Läs hela inlägget »
Inför Karlstad Stadslopp i lördags hade jag förhoppningar om att det skulle kunna gå fort. De intervallpass jag gjort på sistone har genomförts med pigg känsla och i farter som indikerade att mitt personliga rekord borde ligga pyrt till. Jag har också tränat för, och sprungit, ett par 5-kilometerslopp som bidragit till att den tänkta milfarten känns mer uthärdlig. Men: skulle jag få ut det jag upplevt mig ha i kroppen när det räknades? Mycket talade för det. Förutom formen så var vädret bra; från att ha åkt igenom regnskurar på vägen så sken det upp lagom till Jesper och jag rullade in in på evenamangsområdet vid Sundstabadet ("Sola i Karlstad"... som det senare skulle uppdagas inte alls har med väder att göra, men det är en annan historia!). Dessutom var banan platt och humöret gott när vi mötte upp resten av gänget i Skoglöf Bil, som vi dagen till ära skulle representera...! 

Benen kändes lika pigga när vi joggade igång som de somsagt gjort på senaste tiden, så i startfållan fanns bara en tanke: "Låt det dra igång nu!". Så gick starten och jag öppnade helt enligt plan. Andningen var kontrollerad och kilometrarna betades av. Ungefär halvvägs började det bli tuffare men med undantag för kilometern mellan 6 och 7 så höll jag ihop tiderna, om än med högre ansträngning. Bansträckningen som tog oss genom gatorna där det var packat med folk som hejade, bidrog till motivationen! Hade en stark avslutning (se skärmdump nedan) och klockades för 41.38 när jag skar mållinjen. Så jäkla nöjd och lycklig! Och trött, haha. Att få dela glädjen med de andra - där Skoglöf Bil lag 1 kom 2:a (!) gjorde det extra roligt. 

Det nya personbästat, som dessutom är första Sub 42, kändes särskilt härligt nu när jag lite grann ska "stänga" fokuset på flackt och snabbt. Det ska bytas mot mer skog och kuperat. I sommar väntar nämligen Salomon 27k på Fjällmaratonveckan i Åre! 

På återhörande!
 
Läs hela inlägget »

I helgen som var gick 5-kilometersloppet Asics High Five av stapeln på fredagen före Stockholm Maraton. Hela veckan präglades av larmrapporter från höger och vänster om hur hett det skulle bli hela helgen. Mina tankar var hos Jesper och de som skulle springa maran - som ju trots allt är en riktig prövning. Men även det betydligt kortare loppet jag skulle ta mig an visste man ju skulle bli en pärs i hettan (cirkus 30 grader vid starten klockan 18...). Så hur gick tankarna inför start? Jag resonerade ungefär som inför Lissabon då vädret också var extremt fast "åt andra hållet". Det vill säga: inte göra ett problem/en nackdel av vädret innan det faktiskt var det...! Boostade med positiva tankar i stil med "Jag har gjort bra lopp i värme förr" och var väldigt noga med självklarheter som att dricka och få i sig nog med med salt inför loppet. 

Vid uppvärmningen höll jag mig på "skuggsidan" av Stadion. Benen kändes pigga och då bestämde jag mig för att hålla fast vid planen som var fullt ös men med en smartare öppning än vid mitt förra 5-kilometerslopp i Rättvik för några veckor sedan. Målet var att kunna avsluta starkt. Sagt och gjort, jag höll igen något första kilometern och sen var banan så knixig  mellan kilometer 1 och 3 att det mest handlade om att ge det jag hade. Värmen påverkade nog kilometertiderna nåååågot, men jag hade krafter att göra precis en sån go' avslutning som jag velat. I mål som 2:a dam på 19.59 - en sekund som kändes sjukt viktig, haha! Vågar dessutom påstå att det här var en prestation jag är mer stolt över än "persloppet" i Rättvik - den här kvällen var vädret & banan klart större utmaningar. Var himla glad i mål där jag fick kramas med Jesper som även han sprungit in på en andraplats cirkus fem minuter innan mig. 

Efteråt har vatten, skugga och pastapartyt på Stadion sällan känts mer rätt! En sista sak innan ni kan nörda ner er i siffrorna från klockan: Vilken jätte-jättefin support och stämning som gänget i Asics Frontrunner bjöd på under loppet. När hjärnan och kroppen kokade hittade jag ändå krafter att göra mitt allra yttersta när man översköljdes av hejarop. Tack! 
 

Läs hela inlägget »

I helgen som var gick Rättviksloppet av stapeln och vi var en fin trio som skulle springa (JeppSig och min mamma). Det var urminnes tider sen jag sprang ett 5-kilometerslopp, närmare bestämt ett par år sen. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess, utvecklingen på andra distanser pekade på att det gamla personliga rekordet borde ligga pyrt till. Jag har känt mig ruggigt taggad långt i förväg och likaså på morgonen. En natts riktigt god sömn bidrog också till att förväntningarna var höga på väg till Enåbadet där tävlingsplatsen låg!

Värmde upp och kroppen kändes okej, varken mer eller mindre. Förutom att jogga länge blev det ett antal stegringslopp för att bereda kroppen på vad jag visste skulle bli rejält tufft. 5 kilometer är ju kort (= farten är hög) men samtidigt en relativt långvarig plågaHursom, öppnade första kilometern något fortare än plan. Hade två tjejer strax före mig men redan strax efter passeringen där släppte en tjej av på farten och jag hade således bara en framför. Hon hade fått ganska stor lucka och jag sprang det jag hade, utan att kunna öka för att kunna gå i kapp henne. Kilometer två och tre flöt på. Var rejält trött sista kilometrarna och kände att benen började checka ut, sprang mycket på vilja nu. Klockan slog över på 5 kilometer ungefär 150 meter från mål och jag hade ingen spurt utan fick fokusera på att bara nå mållinjen, efter vilken jag föll ihop i en trött liten hög ;-) 

19.45 klockade jag alltså "femman" på, och det är ett gott personbästa vilket var målet! Kul att bli 2:a i damklassen också, förstås. Att se Jesper springa sitt lopp så modigt (vrålsnabb första halva) var så inspirerande och coolt! Förutom att bli 2:a han med, lyckades grabben dessutom sätta milpers. Min mamma ville under timmen och hade marginalerna på sin sida - så kul! 

Ja ni hör ju, det var inga ledsna miner i bilen till Äppelbo direkt...! 

Kram på er i sommarvärmen som kommit tidigt i år, och nedan får ni loppet genom min Garmin. 
 

Läs hela inlägget »

Förra helgen var det dags att ge sig i kast med Ältasjön Runt ute i Nacka. Jag skulle springa långa banan (13,3 km, två varv a´cirka 7 km) och hade en plan om att försöka ligga i någonstans mellan min mil- och halvmarafart.

Inledningsvis kändes benen pigga och tanken flög genom huvudet att "det kan nog bli riktigt bra det här". Rätt snart lämnade vi asfalten och vek av upp i skogen. Någonstans här dog idén om en riktigt bra tid för mellan 3 och 6 kilometer (på båda varven) var det kuperat och ganska opackat grus som dämpade farten rätt ordentligt. Kunde ändå trycka på hyggligt på asfaltspartierna under de två varven men löpningen kändes rättså ryckig. Är ju å andra sidan bra för en att få öva på banor som inte är helt harmoniska och inbjuder till jämn fart utan lära sig springa mer på upplevd ansträngning/känsla. Hursom,  i mål på drygt 57 minuter och bästa dam är ändå inte fy skam...! 

Glädjen i att få åka på tävlingar med Jesper förresten, bättre finns inte. Han kom tvåa i hård konkurrens i 7 km-klassen. 

Nedan, all info från Garmin. Hörs snart igen!
 

Läs hela inlägget »

Alright, en dryg vecka har gått sedan Rock the Trail och det är på sin plats att skriva några rader om loppet. Vädret gick inte att klaga på; solen sken från klarblå himmel så shorts och linne var givet. Men som det kanske har framgick på Instagram, blev RtT en rejält tuff utmaning. Kuperat som bara den, underlag som varierade hela tiden och flera grustag att ta oss igenom på de cirkus 10 kilometrarna. Har sällan varit så trött i förhållande till farten, kan jag säga! Tidigt i loppet blev vi tre tjejer som sprang ihop, med Malin närmast och jag försökte hålla hennes rygg så gott det gick. Tjejen är ju supersnabb och hade en lucka som varierade under loppets gång men så länge jag hade korn på henne flöt det något bättre. Däremellan var det mest en jädra kamp. Kändes att en inte sprungit mycket träjl i år och banan var braaaa mycket mer obanad än förväntat. Att arrangören inte lagt ut vare sig höjdprofil eller mycket till beskrivning blev allt mer förståeligt, haha....! Faktum är att jag inte hade den bästa dagen heller, slet med andning såväl som ben. 

I mål tog jag mig i varje fall som tredje dam och det är faktiskt bara att vara nöjd. Hade innan loppet tänkt att en pallplats ska vara rimligt och att jag åtminstone ville känna att jag gett det jag haft för dagen. Gladast (och så stolt) blev jag ändå när Jesper mötte mig och jag fick dra ur honom (!) att han vunnit herrklassen. Vad gör det väl då att ens armar och ben rivits sönder och samman under det krig som just utkämpats?

Med detta lopp är träjlsäsongen i alla fall igångkickad och det kan fasen bara bli bättre. I sommar väntar Kia Fjällmaraton-veckan i Åre för mig & karln så det ska springas mycket i skogen nu, om inte annat för att komma dit väl förberedd! Dessutom vann jag ju en startplats till Ramundberget Trail vid Rock the Trail-loppet i helgen och den vore det jäkligt kul att nyttja. Får se hur det ska kunna passas in i sommarens smått hektiska loppkalender...

Det händer ju mycket på alla fronter just nu, privat såväl som jobbmässigt. Stora förändringar väntar och jag känner att det mest bara är att njuta av den spännande tid som ligger framför en. Berättar mer snart! 

Nedan har ni lite siffror från loppet. Kram på er! 
 




 

Läs hela inlägget »

Precis så kände jag efter målgång i Premiärmilen  och jag tänkte utveckla det lite. Faktum är ju att jag efter Lissabon Halvmaraton först hade en vecka med återhämtning (läs: prehab, rörlighet, lätt jogg och något alternativt pass på crosstrainer). Därefter var det, swooosh, veckan för Premiärmilen och de pass jag körde med lite tempo gav inga som helst roliga intentioner. Inte bara var benen fortfarande sega, skallen kändes inte överdrivet med i leken heller ("vad jobbigt det känns att springa fort"...). Men, att få jämra sig lite lagom med likasinnade över såväl tröga ben som kyla på loppmorgonens tågtur till huvudstaden hjälpte lite ;-) 

I startfållan var planen att tidigt i loppet försöka utvärdera hur kroppen faktiskt kändes och utifrån det bestämma om jag skulle gå all in eller försöka se det som ett bra fartpass. Det komiska är att det faktiskt kändes precis så trögt och trist som det gjort tidigare i veckan men när jag passerade halvvägs med nytt pers inom räckhåll... Ja, då fick jag helt enkelt gå för det! Hade blivit för irriterad på mig själv efteråt annars. Banan var precis så knixig, rullgrusig och lerig som man kan vänta sig av ett lopp på svensk mark efter en vinter som denna. Jag matade på och är särskilt nöjd med hur jag höll fart även i banans kuperade del runt 8 kilometer. Vore synd att kalla det flow, men jag har nog sälan långspurtat så bra, sista kilometern gick undan. Och jätte-jätteglad i mål såklart på 42.13! Kändes som jag disponerat loppet klokt (negativ split) utifrån hur känslan varit på förhand. Sen ska jag väl tillägga att all träning jag lagt ner inför halvmaraloppet givetvis finns med i bagaget och gjorde sitt till även i detta race!

Mitt tidigare 10-kilometersrekord var gammalt, efter att förra året bara sprungit trail och terräng. Nu känns det som om rekordet lever farligt i år (tänk sopad asfalt, varmt väder, shorts och pigga ben!) även om planen är att springa traillopp nu också, jag längtar till skogen...! Kanske just därför det känns så skoj att, innan mars ens är slut - ha sprungit både mitt bästa halvmaraton- och millopp. Tar med det som fin motivation inför vårens fortsatta träning, när det nu blir betydligt mer backe och stig framöver. 

Tack för att ni läste, 

Sigrid

Läs hela inlägget »

Jösses hörrni. I mitt förra inlägg (som jag såklart lyckats radera; ni som känner mig är nog föga förvånade...) skrev jag ju om vilka mål jag satt upp för 2018. Ett av de var väldigt konkret: jag ville springa mitt livs snabbaste halvmara. Och ja, hur galet det än känns är det just precis vad jag just gjort - i årets första lopp Lissabon Halvmaraton. Och det var ett rejält pers! Men jag återkommer till det där med tider. Först, lite lull-lull och sånt där mindre konkret och mätbart (ni som inte pallar sånt, feel free to scrolla!) 

Våren i löpskor skulle alltså mötas i Portugal och jag hade förstklassigt sällskap med mig ner, i form av min mamma som också skulle springa halvmaran. Vi hade också goda middagar, sovmorgnar under fluffiga hotelltäcken och mor & dotter-tid i allmänhet i huvudet när vi flög från Arlanda några dagar innan loppet gick av stapeln. 

Jag skrev "våren" däruppe. Och jo, nog anlände vi till ett Lissabon som bjussade på sol och plusgrader, men även en smått galen vind. På vår morgonjogg höll vi nära nog på att blåsa baklänges och när vi såg prognosen för loppdagen - 21 sekundmeter och häftiga regnskurar - kom det inte som någon skräll när arrangörerna meddelade att starten flyttats av säkerhetsskäl (!).  Drömmen om att få starta på den spektakulära 25 de Marzo-bron grusades således för oss, men faktum är att jag då mest var glad att de inte ställt in helt. Däremot kom tankar om att sätta upp ett alternativt mål för loppet - var mina idéer om personrekord verkligen realistiska nu? 

Vad jag vill lyfta fram här att jag efter dividerande inombords faktiskt inte översköljdes av negativa tankar och helt släppte mitt ursprungliga mål. Planen var fortfarande att tro på min förmåga och våga ge mig chansen att faktiskt springa fort. Inte att börja gömma sig bakom "Men vädret ska ju faktiskt bli bisarrt....". 

Så kom lopp-morgonen. Jag hade sovit bra, haft en näranog perfekt energiuppladdning och vi tog oss till starten i löjligt god tid för att undvika stress och strul. 
Vid den nya starten (vid Zoo:t!) var stämningen på topp. Himlen öppnade sig några gånger bara under timmen innan men här flög i princip enbart tankar som "fan vad roligt det ska bli", "det här har jag tränat till sen november", "jag ser fram emot att få kämpa" genom huvet. Jag tror aldrig jag haft en så fin anspänningsnivå förut. 

Själva loppet då?! När startskottet gick, tog det bara några få hundra meter för mig att konstatera att jag har dagen. Benen kändes lätta, andningen kändes lätt, jag hade bra ryggar och - på tal om ryggar - vinden hade vi där, första 8 kilometrarna. Och sen då? Sen hade vi den j-ä-v-l-i-g-t emot fram till 17 kilometer... Men det visste jag ju. Så jag tuggade på. Lät inte tiderna diffa mer än några sekunder från tänkt fart. Vad som också hjälpte var att jag inte avvek en millimeter från min energi & drickaplan. Således; gel och vatten, sportdryck vid samtliga... Gav mig helt enkelt chansen att vara stark hela vägen. Himlen öppnade sig inte mindre än tre gånger under loppets gång med häftiga skurar. Sista 5 kilometrarna vände banan till medvind och jag kunde njuta av att jag skulle fixa ett redigt personligt rekord - helt oslagbar känsla och tårarna blandades med vattnet från himlen i målfållan!

Jag är nästan rörd inför hur härligt det här året startat. Det finns några som varit jätteviktiga för att det kunnat bli så och det är Jesper (motivering överflödig, hjärtat), mina kollegor som haft överseende under min tuffa höst med deltids-sjukskrivning, pappa som alltid är en evig supporter i och utanför löpspåret, Daniel som gett så kloka råd när de för höga kraven på sig själv hopat sig... Och alla ni som tror på en (eller säger nu efteråt att de trott på en, haha). Tack! 

....Men så den officiella sluttiden blev 1.33.33. Och för er som gillar siffror, från min Garmin Connect:

Läs hela inlägget »