Inför Karlstad Stadslopp i lördags hade jag förhoppningar om att det skulle kunna gå fort. De intervallpass jag gjort på sistone har genomförts med pigg känsla och i farter som indikerade att mitt personliga rekord borde ligga pyrt till. Jag har också tränat för, och sprungit, ett par 5-kilometerslopp som bidragit till att den tänkta milfarten känns mer uthärdlig. Men: skulle jag få ut det jag upplevt mig ha i kroppen när det räknades? Mycket talade för det. Förutom formen så var vädret bra; från att ha åkt igenom regnskurar på vägen så sken det upp lagom till Jesper och jag rullade in in på evenamangsområdet vid Sundstabadet ("Sola i Karlstad"... som det senare skulle uppdagas inte alls har med väder att göra, men det är en annan historia!). Dessutom var banan platt och humöret gott när vi mötte upp resten av gänget i Skoglöf Bil, som vi dagen till ära skulle representera...! 

Benen kändes lika pigga när vi joggade igång som de somsagt gjort på senaste tiden, så i startfållan fanns bara en tanke: "Låt det dra igång nu!". Så gick starten och jag öppnade helt enligt plan. Andningen var kontrollerad och kilometrarna betades av. Ungefär halvvägs började det bli tuffare men med undantag för kilometern mellan 6 och 7 så höll jag ihop tiderna, om än med högre ansträngning. Bansträckningen som tog oss genom gatorna där det var packat med folk som hejade, bidrog till motivationen! Hade en stark avslutning (se skärmdump nedan) och klockades för 41.38 när jag skar mållinjen. Så jäkla nöjd och lycklig! Och trött, haha. Att få dela glädjen med de andra - där Skoglöf Bil lag 1 kom 2:a (!) gjorde det extra roligt. 

Det nya personbästat, som dessutom är första Sub 42, kändes särskilt härligt nu när jag lite grann ska "stänga" fokuset på flackt och snabbt. Det ska bytas mot mer skog och kuperat. I sommar väntar nämligen Salomon 27k på Fjällmaratonveckan i Åre! 

På återhörande!
 
Läs hela inlägget »

I helgen som var gick 5-kilometersloppet Asics High Five av stapeln på fredagen före Stockholm Maraton. Hela veckan präglades av larmrapporter från höger och vänster om hur hett det skulle bli hela helgen. Mina tankar var hos Jesper och de som skulle springa maran - som ju trots allt är en riktig prövning. Men även det betydligt kortare loppet jag skulle ta mig an visste man ju skulle bli en pärs i hettan (cirkus 30 grader vid starten klockan 18...). Så hur gick tankarna inför start? Jag resonerade ungefär som inför Lissabon då vädret också var extremt fast "åt andra hållet". Det vill säga: inte göra ett problem/en nackdel av vädret innan det faktiskt var det...! Boostade med positiva tankar i stil med "Jag har gjort bra lopp i värme förr" och var väldigt noga med självklarheter som att dricka och få i sig nog med med salt inför loppet. 

Vid uppvärmningen höll jag mig på "skuggsidan" av Stadion. Benen kändes pigga och då bestämde jag mig för att hålla fast vid planen som var fullt ös men med en smartare öppning än vid mitt förra 5-kilometerslopp i Rättvik för några veckor sedan. Målet var att kunna avsluta starkt. Sagt och gjort, jag höll igen något första kilometern och sen var banan så knixig  mellan kilometer 1 och 3 att det mest handlade om att ge det jag hade. Värmen påverkade nog kilometertiderna nåååågot, men jag hade krafter att göra precis en sån go' avslutning som jag velat. I mål som 2:a dam på 19.59 - en sekund som kändes sjukt viktig, haha! Vågar dessutom påstå att det här var en prestation jag är mer stolt över än "persloppet" i Rättvik - den här kvällen var vädret & banan klart större utmaningar. Var himla glad i mål där jag fick kramas med Jesper som även han sprungit in på en andraplats cirkus fem minuter innan mig. 

Efteråt har vatten, skugga och pastapartyt på Stadion sällan känts mer rätt! En sista sak innan ni kan nörda ner er i siffrorna från klockan: Vilken jätte-jättefin support och stämning som gänget i Asics Frontrunner bjöd på under loppet. När hjärnan och kroppen kokade hittade jag ändå krafter att göra mitt allra yttersta när man översköljdes av hejarop. Tack! 
 

Läs hela inlägget »

I helgen som var gick Rättviksloppet av stapeln och vi var en fin trio som skulle springa (JeppSig och min mamma). Det var urminnes tider sen jag sprang ett 5-kilometerslopp, närmare bestämt ett par år sen. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess, utvecklingen på andra distanser pekade på att det gamla personliga rekordet borde ligga pyrt till. Jag har känt mig ruggigt taggad långt i förväg och likaså på morgonen. En natts riktigt god sömn bidrog också till att förväntningarna var höga på väg till Enåbadet där tävlingsplatsen låg!

Värmde upp och kroppen kändes okej, varken mer eller mindre. Förutom att jogga länge blev det ett antal stegringslopp för att bereda kroppen på vad jag visste skulle bli rejält tufft. 5 kilometer är ju kort (= farten är hög) men samtidigt en relativt långvarig plågaHursom, öppnade första kilometern något fortare än plan. Hade två tjejer strax före mig men redan strax efter passeringen där släppte en tjej av på farten och jag hade således bara en framför. Hon hade fått ganska stor lucka och jag sprang det jag hade, utan att kunna öka för att kunna gå i kapp henne. Kilometer två och tre flöt på. Var rejält trött sista kilometrarna och kände att benen började checka ut, sprang mycket på vilja nu. Klockan slog över på 5 kilometer ungefär 150 meter från mål och jag hade ingen spurt utan fick fokusera på att bara nå mållinjen, efter vilken jag föll ihop i en trött liten hög ;-) 

19.45 klockade jag alltså "femman" på, och det är ett gott personbästa vilket var målet! Kul att bli 2:a i damklassen också, förstås. Att se Jesper springa sitt lopp så modigt (vrålsnabb första halva) var så inspirerande och coolt! Förutom att bli 2:a han med, lyckades grabben dessutom sätta milpers. Min mamma ville under timmen och hade marginalerna på sin sida - så kul! 

Ja ni hör ju, det var inga ledsna miner i bilen till Äppelbo direkt...! 

Kram på er i sommarvärmen som kommit tidigt i år, och nedan får ni loppet genom min Garmin. 
 

Läs hela inlägget »

Förra helgen var det dags att ge sig i kast med Ältasjön Runt ute i Nacka. Jag skulle springa långa banan (13,3 km, två varv a´cirka 7 km) och hade en plan om att försöka ligga i någonstans mellan min mil- och halvmarafart.

Inledningsvis kändes benen pigga och tanken flög genom huvudet att "det kan nog bli riktigt bra det här". Rätt snart lämnade vi asfalten och vek av upp i skogen. Någonstans här dog idén om en riktigt bra tid för mellan 3 och 6 kilometer (på båda varven) var det kuperat och ganska opackat grus som dämpade farten rätt ordentligt. Kunde ändå trycka på hyggligt på asfaltspartierna under de två varven men löpningen kändes rättså ryckig. Är ju å andra sidan bra för en att få öva på banor som inte är helt harmoniska och inbjuder till jämn fart utan lära sig springa mer på upplevd ansträngning/känsla. Hursom,  i mål på drygt 57 minuter och bästa dam är ändå inte fy skam...! 

Glädjen i att få åka på tävlingar med Jesper förresten, bättre finns inte. Han kom tvåa i hård konkurrens i 7 km-klassen. 

Nedan, all info från Garmin. Hörs snart igen!
 

Läs hela inlägget »

Alright, en dryg vecka har gått sedan Rock the Trail och det är på sin plats att skriva några rader om loppet. Vädret gick inte att klaga på; solen sken från klarblå himmel så shorts och linne var givet. Men som det kanske har framgick på Instagram, blev RtT en rejält tuff utmaning. Kuperat som bara den, underlag som varierade hela tiden och flera grustag att ta oss igenom på de cirkus 10 kilometrarna. Har sällan varit så trött i förhållande till farten, kan jag säga! Tidigt i loppet blev vi tre tjejer som sprang ihop, med Malin närmast och jag försökte hålla hennes rygg så gott det gick. Tjejen är ju supersnabb och hade en lucka som varierade under loppets gång men så länge jag hade korn på henne flöt det något bättre. Däremellan var det mest en jädra kamp. Kändes att en inte sprungit mycket träjl i år och banan var braaaa mycket mer obanad än förväntat. Att arrangören inte lagt ut vare sig höjdprofil eller mycket till beskrivning blev allt mer förståeligt, haha....! Faktum är att jag inte hade den bästa dagen heller, slet med andning såväl som ben. 

I mål tog jag mig i varje fall som tredje dam och det är faktiskt bara att vara nöjd. Hade innan loppet tänkt att en pallplats ska vara rimligt och att jag åtminstone ville känna att jag gett det jag haft för dagen. Gladast (och så stolt) blev jag ändå när Jesper mötte mig och jag fick dra ur honom (!) att han vunnit herrklassen. Vad gör det väl då att ens armar och ben rivits sönder och samman under det krig som just utkämpats?

Med detta lopp är träjlsäsongen i alla fall igångkickad och det kan fasen bara bli bättre. I sommar väntar Kia Fjällmaraton-veckan i Åre för mig & karln så det ska springas mycket i skogen nu, om inte annat för att komma dit väl förberedd! Dessutom vann jag ju en startplats till Ramundberget Trail vid Rock the Trail-loppet i helgen och den vore det jäkligt kul att nyttja. Får se hur det ska kunna passas in i sommarens smått hektiska loppkalender...

Det händer ju mycket på alla fronter just nu, privat såväl som jobbmässigt. Stora förändringar väntar och jag känner att det mest bara är att njuta av den spännande tid som ligger framför en. Berättar mer snart! 

Nedan har ni lite siffror från loppet. Kram på er! 
 




 

Läs hela inlägget »

Precis så kände jag efter målgång i Premiärmilen  och jag tänkte utveckla det lite. Faktum är ju att jag efter Lissabon Halvmaraton först hade en vecka med återhämtning (läs: prehab, rörlighet, lätt jogg och något alternativt pass på crosstrainer). Därefter var det, swooosh, veckan för Premiärmilen och de pass jag körde med lite tempo gav inga som helst roliga intentioner. Inte bara var benen fortfarande sega, skallen kändes inte överdrivet med i leken heller ("vad jobbigt det känns att springa fort"...). Men, att få jämra sig lite lagom med likasinnade över såväl tröga ben som kyla på loppmorgonens tågtur till huvudstaden hjälpte lite ;-) 

I startfållan var planen att tidigt i loppet försöka utvärdera hur kroppen faktiskt kändes och utifrån det bestämma om jag skulle gå all in eller försöka se det som ett bra fartpass. Det komiska är att det faktiskt kändes precis så trögt och trist som det gjort tidigare i veckan men när jag passerade halvvägs med nytt pers inom räckhåll... Ja, då fick jag helt enkelt gå för det! Hade blivit för irriterad på mig själv efteråt annars. Banan var precis så knixig, rullgrusig och lerig som man kan vänta sig av ett lopp på svensk mark efter en vinter som denna. Jag matade på och är särskilt nöjd med hur jag höll fart även i banans kuperade del runt 8 kilometer. Vore synd att kalla det flow, men jag har nog sälan långspurtat så bra, sista kilometern gick undan. Och jätte-jätteglad i mål såklart på 42.13! Kändes som jag disponerat loppet klokt (negativ split) utifrån hur känslan varit på förhand. Sen ska jag väl tillägga att all träning jag lagt ner inför halvmaraloppet givetvis finns med i bagaget och gjorde sitt till även i detta race!

Mitt tidigare 10-kilometersrekord var gammalt, efter att förra året bara sprungit trail och terräng. Nu känns det som om rekordet lever farligt i år (tänk sopad asfalt, varmt väder, shorts och pigga ben!) även om planen är att springa traillopp nu också, jag längtar till skogen...! Kanske just därför det känns så skoj att, innan mars ens är slut - ha sprungit både mitt bästa halvmaraton- och millopp. Tar med det som fin motivation inför vårens fortsatta träning, när det nu blir betydligt mer backe och stig framöver. 

Tack för att ni läste, 

Sigrid

Läs hela inlägget »

Jösses hörrni. I mitt förra inlägg (som jag såklart lyckats radera; ni som känner mig är nog föga förvånade...) skrev jag ju om vilka mål jag satt upp för 2018. Ett av de var väldigt konkret: jag ville springa mitt livs snabbaste halvmara. Och ja, hur galet det än känns är det just precis vad jag just gjort - i årets första lopp Lissabon Halvmaraton. Och det var ett rejält pers! Men jag återkommer till det där med tider. Först, lite lull-lull och sånt där mindre konkret och mätbart (ni som inte pallar sånt, feel free to scrolla!) 

Våren i löpskor skulle alltså mötas i Portugal och jag hade förstklassigt sällskap med mig ner, i form av min mamma som också skulle springa halvmaran. Vi hade också goda middagar, sovmorgnar under fluffiga hotelltäcken och mor & dotter-tid i allmänhet i huvudet när vi flög från Arlanda några dagar innan loppet gick av stapeln. 

Jag skrev "våren" däruppe. Och jo, nog anlände vi till ett Lissabon som bjussade på sol och plusgrader, men även en smått galen vind. På vår morgonjogg höll vi nära nog på att blåsa baklänges och när vi såg prognosen för loppdagen - 21 sekundmeter och häftiga regnskurar - kom det inte som någon skräll när arrangörerna meddelade att starten flyttats av säkerhetsskäl (!).  Drömmen om att få starta på den spektakulära 25 de Marzo-bron grusades således för oss, men faktum är att jag då mest var glad att de inte ställt in helt. Däremot kom tankar om att sätta upp ett alternativt mål för loppet - var mina idéer om personrekord verkligen realistiska nu? 

Vad jag vill lyfta fram här att jag efter dividerande inombords faktiskt inte översköljdes av negativa tankar och helt släppte mitt ursprungliga mål. Planen var fortfarande att tro på min förmåga och våga ge mig chansen att faktiskt springa fort. Inte att börja gömma sig bakom "Men vädret ska ju faktiskt bli bisarrt....". 

Så kom lopp-morgonen. Jag hade sovit bra, haft en näranog perfekt energiuppladdning och vi tog oss till starten i löjligt god tid för att undvika stress och strul. 
Vid den nya starten (vid Zoo:t!) var stämningen på topp. Himlen öppnade sig några gånger bara under timmen innan men här flög i princip enbart tankar som "fan vad roligt det ska bli", "det här har jag tränat till sen november", "jag ser fram emot att få kämpa" genom huvet. Jag tror aldrig jag haft en så fin anspänningsnivå förut. 

Själva loppet då?! När startskottet gick, tog det bara några få hundra meter för mig att konstatera att jag har dagen. Benen kändes lätta, andningen kändes lätt, jag hade bra ryggar och - på tal om ryggar - vinden hade vi där, första 8 kilometrarna. Och sen då? Sen hade vi den j-ä-v-l-i-g-t emot fram till 17 kilometer... Men det visste jag ju. Så jag tuggade på. Lät inte tiderna diffa mer än några sekunder från tänkt fart. Vad som också hjälpte var att jag inte avvek en millimeter från min energi & drickaplan. Således; gel och vatten, sportdryck vid samtliga... Gav mig helt enkelt chansen att vara stark hela vägen. Himlen öppnade sig inte mindre än tre gånger under loppets gång med häftiga skurar. Sista 5 kilometrarna vände banan till medvind och jag kunde njuta av att jag skulle fixa ett redigt personligt rekord - helt oslagbar känsla och tårarna blandades med vattnet från himlen i målfållan!

Jag är nästan rörd inför hur härligt det här året startat. Det finns några som varit jätteviktiga för att det kunnat bli så och det är Jesper (motivering överflödig, hjärtat), mina kollegor som haft överseende under min tuffa höst med deltids-sjukskrivning, pappa som alltid är en evig supporter i och utanför löpspåret, Daniel som gett så kloka råd när de för höga kraven på sig själv hopat sig... Och alla ni som tror på en (eller säger nu efteråt att de trott på en, haha). Tack! 

....Men så den officiella sluttiden blev 1.33.33. Och för er som gillar siffror, från min Garmin Connect:

Läs hela inlägget »