Jesper blev trea i Fjällmaraton! Och fler korn till sandslottetsbygget.

I helgen som var, hände något fantastiskt! Jesper sprang hem en tredjeplats i Fjällmaraton, som ingår i Spartan Trail World Championship med en otroligt stark insats på den leriga banan. Han har jobbat hårt men också smart mot det här och är så, så värd att få till det på den här dagen. Grattis igen älskling! 

Jag har stunder när jag känt att 2020 är ett förlorat år. Det känns som om det enbart bestått av att behöva ta steg tillbaka, anpassa sig, lyssna på kroppen och kompromissa. Lägg till Corona på det, så förstärker det intrycket av total misär. Och även om det är okej att känna så, så vet jag ju att det inte enbart är negativa saker som kommit ur den första halvan av året. Att jag äntligen fått ordning på min mer basic hälsa (se förra inlägget!) är ju egentligen allt annat än "steg tillbaka". Men när en är van att basera sina framsteg i form av löpta kilometrar, snabbare tider på lopp och kvalitetspass så är det klart att uteblivna kryss i rutor skapar en viss frustration. När jag hamnar i den typen av tankegångar så jobbar jag med att försöka se min nyvunna hälsa som en språngbräda, där det nu finns en helt annan bas för att kunna jobba hårt mot mina mål. Att jag kunde prestera tidigare var trots allt (inte tack vare) ohälsa. 

Hur ser då min träningsvardag ut nu? Jag springer distanspass varannan dag, där jag försöker hitta tillbaka till rytm och avspändhet i löpsteget, men också jobbar på stegfrekvensen även nu när jag håller tempot lågt. Jag springer till största delen på stigar, där underlaget är sviktande och kuperingen ger fin variation. Stiglöpning flyttar också fokus från kilometertider och hjälper mig springa baserat på tid och ansträngning istället, något som just nu är särskilt viktigt. Dessutom tror jag på att kuperad löpning hjälper mig bygga löpstyrka och balans i den här post-rehab-tiden! Ett sandkorn i taget kommer att bygga sandslottet. Inga lopp finns på horisonten så allt jag vill med den här hösten är att hitta tillbaka till full kontinutet. Utöver löpningen, har jag fortsatt simma 1-2 pass per vecka och jag kör även ett par styrkepass. 

Slutligen fick jag ju faktiskt hålla Fjällmaratonveckans tradition vid liv genom att delta i ett av loppen, om än med en långt från full insats. Att kunna springa på öppen start i Ottsjö 8K, bli riktigt trött och utmana sig själv på stigarna och med höjdmetrarna, hur långt från toppform jag än är, var så kul och jag kände stor ödmjukhet inför hur min kropp klarade av de krav jag ställde på den. Efter ett uppehåll är det ju som det är med såväl syreupptagning som mod men jag fick ändå känna på vad löpning ju kan vara, igen. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-