Uppföljning - det lönade sig! 

I det förra blogginlägget skrev jag om min erfarenhet om den kvinnliga idrottstriaden. Min kropp hade med all tydlighet sagt ifrån; lågt östrogen hade lett till utebliven mens i många år och jag hade drabbats av en stressreaktion i skenbenet till följd av det. Jag hade just behövt fatta det svåra men enkla beslutet att ta en paus från löpträning och återhämta både kropp och själ. Det här var ganska precis sex veckor sedan och efter ett så allvarstungt inlägg så är man baskemig nästan tvungen att återkoppla, ifall det är så att någon därute undrat hur en mår och var en står? 

Jag kan med lättat hjärta och med stor glädje berätta att jag inte bara känner mig friskare - jag har dessutom fått det ultimata beviset i form av mens! Inte ens i min vildaste fantasti trodde jag att förändringarna jag gjort (mer om dem nedan) skulle ge resultat så fort, men kroppen ÄR fantastisk. Ger vi den rätt förutsättningar, kan det gå precis så kvickt i rätt riktning - ett budskap som jag hoppas kanske kan ge lite hopp om någon därute i samma situation tvivlar. 

Så vilka faktorer under min rehabilitering har lett fram till att jag återhämtat mig? Det finns några som varit viktiga:

- Viktuppgång. Det är ingen slump att jag skriver den här först. Av hela mitt hjärta tror jag starkt på det som forskningen också pekar på; att först när vikten är (för individen) tillräckligt hög, "vågar" hjärnan signalera till det hormonella systemet att det är safe att kicka igång menstruationen. 
- Ökat intag av såväl fett som kolhydrater. Går ju naturligtvis hand i hand med ovan, men jag vill precisera att jag ätit mer av bägge ovan. Fettet har kommit från såväl vegetabiliska fetter som (mer än tidigare av) avokado, nötter, olivolja men även från mättat fett som smör, grädde, creme fraiche och fullfet mjölk. Kolhydraterna har jag försökt öka genom bröd till måltider, (mer av) frukt och efterrätter, juice och smoothies.
- Radikalt mycket mindre konditionsträning. Den enda form av konditionsträning som jag sysslat med under de här sex veckorna är simning. Det har varit korta pass (30 minuter) och inte så ofta - två stycken pass i veckan. 
- Styrketräning. Jag har gjort två styrkepass i veckan - egentligen med samma innehåll som när jag är i full löpträning, det vill säga helkroppsövningar med extra fokus på bål och ben. Styrketräning gör gott för det hormonella systemet och då det inte genomförts med hög puls och/eller kostar mycket energi har jag haft en tro på att det gjort gott att behålla den typen av träning i mitt upplägg. 
- Yoga. Att signa upp för en helgkurs i yoga (på distans) var något av det bästa jag gjort på länge! Det öppnade upp dörren för en rutin jag nu ogärna släpper taget om. Har undvikit att låsa mig till att "såhär mycket ska jag yoga" - med risk att det som är tänkt som en träningsform som ska ge mig ro istället blir en stress. Med det sagt så har det har blivit 1-2 kortare yogapass varje vecka som lämnat mig med en varm och lugn känsla i kroppen. Precis vad jag behövt. 
- Mindre ångest, oro och stress i jobb- och privatliv . Den här punkten är minst lika viktig som den första. jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket ens tankar och psykiska mående påverkar kroppen och dess funktioner. Jag är ödmjuk  inför att det är något som en behöver arbeta med i liknande situationer framöver i livet, snarare än att det är en punkt som man här och nu kan "checka av". 

...Och var står jag rent fysiskt nu då? Jo, de här veckorna har gått snabbt, tvärtemot hur tidigare ofrivilliga uppehåll från löpträning har känts. Kanske är det just för att det inte var helt ofrivilligt den här gången; jag har vetat att den här tiden varit nödvändig och ställt in mig på att min enda uppgift har varit att ge min kropp förutsättningar att sätta igång menstruationen (samt läka mitt ben). Och det verkar som om inte bara den första punkten bockats av, utan även den andra. Idag har jag tagit mina första trevande löpsteg (!) och det kändes jättebra.

Jag har ju använt det här uppehållet åt att försöka lära mig den ädla konsten att crawla. Det har varit många skratta åt och med sig själv-stunder i tjärnar och sjöar och älvar under den här perioden. Att vara nybörjare inom någonting är sjukt nyttigt och också sjukt roligt. Varje pyttelitet framsteg blir en sån cool aha-upplevelse. Att ha Vansbrosimningen (Home edition) som ett mål har varit en fin morot också. I lördags var det dags och jag genomförde loppet i Vanån och Västerdalälven med världens bästa Jesper i följebåt!  

Vad tänker jag om framtiden? Ett coronaår som detta har jag ingen brådska tillbaka till tävlingslöpning, men nog har jag börjat drömma lite igen! Det känns spännande att få utforska hur kroppen reagerar på ökad träningsmängd framöver. Vill ju så gärna springa snabbt på maraton! Så länge jag har med mig mina nyvunna erfarenheter, tror jag att det finns alla möjligheter att undvika att köra mig själv i botten igen. Och så vill jag gärna behålla simningen i mitt liv,  i form av träning men kanske att jag även kommer våga ställa upp i en och annan swimrun...!  

Tack för att du läste. Vi hörs framöver! 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-