Min erfarenhet av den kvinnliga idrottstriaden

Jag kommer i det här inlägget att dela med mig av något som känns lite svärt att prata om, och likväl skriva om. Men eftersom jag tror att det är ett brinnande viktigt och inte ovanligt ämne så tänker jag att kanske min berättelse i bästa fall kan hjälpa någon annan. Om inte annat, så hoppas jag att den kan bli ett bidrag till en diskussion som jag tror att vi behöver ha, då det ytterst handlar om tråkiga konsekvenser för tjejer och kvinnors hälsa - och i förlängningen vår prestation. Det är den kvinnliga idrottstriaden jag pratar om. ”Den kvinnliga vad?” undrar du kanske. Enkelt förklarat innebär den kvinnliga idrottstriaden just en triad av problem: 1. Relativ energibrist, som leder till 2. Hormonella förändringar samt menstruationsrubbningar och 3. Ett försvagat skelett där en är mer mottaglig för skador som stressfrakturer. Jag är inte utbildad varesig dietist eller gynekolog och det finns massor av bra läsning för den som vill gå på djupet i ämnet, jag rekommenderar till exempel Anna Melins artiklar. 

Hårt tränande män kan också drabbas av hormonella rubbningar som följd av relativ energibrist. En som varit öppen med det är Johan Larsson, vars historia många har blivit berörda av. Det speciella med kvinnors situation är att mensen uteblir, något som är negativt för skelettet samt det mer uppenbara; att vi kan få svårt att bli gravida. 

Varför det är svårt att prata om så kallad relativ energibrist och hormonell obalans tror jag hänger ihop med att det är så komplext och på sätt och vis självutlämnande. Jag vill poängtera att olika kvinnors upplevelse av det här säkerligen skiljer sig åt, jag kan enbart berätta om min erfarenhet. 

Under mina första år som helhjärtat tränande löpare åt jag minipiller, där en av effekterna är att man inte får några blödningar. Det handlar om en tidsperiod på ungefär sju år då jag åt dem. Naturligtvis hände det att jag under de här åren undrade huruvida jag ”kunde” få mens, men eftersom det är rätt praktiskt att slippa, så lät jag det bero. Jag utvecklades i löpningen och de överbelastningsskador jag fick (något knä här, någon höft där, en fot…) emellanåt kopplade jag aldrig till att jag inte hade mens. Att träna hårt och kunna matcha det energibehovet var dock ibland svårt och jag hade några år med en för mig för låg vikt, vilket jag fick lov att adressera - helt enkelt äta mer för att gå upp några kilo i vikt. 

De senaste åren har jag upplevt att jag har haft balans mellan träning och energiintaget. Jag litar dock inte på min ”känsla” då den lett mig fel förut, så att väga mig regelbundet för att se att jag inte tappar vikt, har känts nödvändigt. Jag har varit helt skadefri (!) under de här senaste fyra åren och har varit väldigt glad över det, eftersom det möjliggjort den kontinuitet som är så viktig och leder till utveckling. 

För ett år sen hade en nyfikenhet över huruvida jag kunde få mens hade dock tagit fart så jag slutade med minipillren. När tre månader gått utan blödning, kontaktade jag vården och fick komma på provtagning. Resultatet visade låga östrogennivåer, som med all sannolikhet är anledningen till att jag inte får mens. Jag fick hjälp av en kunnig och förtroendeingivande läkare som var van att jobba med idrottande tjejer. Hon frågade bland annat huruvida jag haft någon stressfraktur, vilket jag ju inte hade haft. Hon skrev ut så kallade gulkroppshormonpiller som jag ätit med tre månaders intervall. Pillren framkallar en blödning, men är inte en ”riktig mens” som indikerar att allt står rätt till. Läkaren menade även att jag inte fick gå ner i vikt, utan tvärtom behövde jag troligen gå upp ”den dag jag vill bli gravid”. Att relativ energibrist kan uppstå utan att man har en till synes ohälsosamt låg vikt är något jag lärt mig först på senaste tid, men det är viktigt att förstå. Något träningsförbud fick jag för övrigt inte, utan så länge jag inte råkade ut för några skador fanns det inget skäl att anta att jag nödvändigtvis hade fått ett försvagat skelett till följd av många år utan mens, menade läkaren. 

Jag hade så ett fint 2019 med fokus på maraton, sprang lopp som gick galant och det gav naturligtvis mycket glädje. Men precis på sluttampen av året fick jag min första skada på flera år då illiopsiassenan som fäster mellan lår och höft blev överbelastad. Parallellt med mycket träning, har jag haft flera år av mer eller mindre mycket oro och ångest. Jag, och garanterat många med mig, har alltid upplevt att löpningen är en stresshanterare av yppersta klass. Men jag har även alltmer förstått att målinriktad träning (inte motion) är en stressor för hela kroppen, inklusive det hormonella systemet. På sistone har det därför kommit till en punkt där jag fått lov att inse att jag måste - och vill! - ta ett helhetsgrepp på min situation. Tankarna på varför jag inte får någon mens har blivit allt starkare, manifesterat av att inte ens gulkroppshormon kunde framkalla en blödning vid den senaste kuren. Lägg till att jag för två veckor sen fick punktsmärta på mitt ena skenben, tibia, vilket indikerar en stressreaktion (tidigt stadium av stressfraktur), så förstår ni. Jag vill ställa allt till rätta. Kommer jag att kunna göra det? Jag vet bara att det är destruktivt att inte försöka.

Så, några saker har fått lov att ändras! Mest uppenbart kanske, så springer jag inte nu. Hur mycket jag en älskar löpningen, behöver min kropp all energi den kan få och ett så litet stresspåslag som möjligt, ”god stress” eller ej. Dessutom behöver ju mitt ben läka och där är stötarna mot underlaget stort no-no för överskådlig framtid. Den lilla träning jag gör är ett par styrkepass i veckan, lite simning (håller som bäst på att lära mig crawla) och yoga. Målet är att gå upp några kilo i vikt, få upp östrogennivåerna och där kommer självklart mat in i bilden, förutom mindre träningsdos. Även om jag såklart inte vill annat än att få springa, känner jag att den här pausen har en djupare mening och därför hanterar jag det bra, känns det som. 

Att kropp och själ hänger ihop kan låta som en klyscha, men det är verkligen helt riktigt. Parallellt med att inte belasta kroppen så hårt i träning, behöver jag förstås också arbeta med min psykiska hälsa. De två saker som legat som ett mörkt moln över mig har ordnat upp sig och det ger förutsättningar för att kunna slappna av mer. Men orosmoment kommer ju förstås att kunna dyka upp i hela ens liv och nu försöker jag hitta verktyg för att hantera dem. Absolut inte enkelt, men jag försöker. 

Hur kommer framtiden att se ut? Jag ser det som att det jag gör nu är en investering i min hälsa och i förlängningen min möjlighet att på ett hållbart sätt delta i den idrott som jag tycker så mycket om. Förutom att jag hoppas ha många år av utveckling inom långdistanslöpningen kvar, vill jag kunna skaffa barn i lag med Jesper. Kommer jag kunna ro i land båda de målen? Den som lever får se, men utmaningen är antagen! 

Tack för att jag fick låna de här minutrarna av din tid. Hoppas vi tillsammans kan hjälpas åt att öppna upp det här ämnet, sprida kunskap, dela erfarenheter och därigenom stötta varandra. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-