Förtvivlan, hopp och allt däremellan

Senast jag skrev här hade jag precis varit hos min naprapat Mats för att ta reda på varför min högra höft gjorde ont. För en person som inte haft en skada på flera år, var jag konfunderad och orolig. Mats konstaterade ju en överansträngning i senfästet — inget allvarligt men helt klart nödvändigt att ta itu med. Jag fick behandling i syfte att öka blodgenomströmningen; senor har dålig blodförsörjning varför de läker långsammare än mycket annat i våra kroppar. Reducerad löpmängd och rehab stod först på åtgärdslistan, något jag tog på allvar. Alternativträning på trainer och crosstrainer visade sig fungera bra. Och läkningen gick åt rätt håll, men sakta. Jag har varit ledsen många gånger, särskilt när jag upplevde att det ”sista lilla” innan jag var helt smärtfri vid enkla vardagsaktiviteter, tog tid. Efter en månad av anpassad löpning (kortare pass, färre pass, lugnare pass) kom jag till en punkt där jag kände att den lilla löpning jag sysslade med inte gav mig ett uns av varesig träningslust eller kvalitet. Så då la jag den helt på hyllan i tio dagar. Jag yogade, tränade styrka med extra tonvikt på rehabövningar, cyklade så svetten sprutade och försökte uppbåda all mental styrka i att jag kommer komma ut på ”andra sidan”. 

Så var det i förra veckan dags för återbesök hos Mats! En solid genomgång av hur senaste veckorna såg ut följdes av olika rörelse- och funktionstester där han kunde konstatera det jag själv också känt; att jag återhämtat mig från skadan! Han gav mig ännu en behandling och menade att jag var redo att sakta smyga tillbaka till löpningen. 

Jag tror att jag har känt varenda känsla en människa kan känna under de här närmare sju veckorna det handlat om. Jag har varit orolig (tidigt stadium; vad är det för fel?), frustrerad (hur blev det såhär? Jag har ju gjort så mycket för att just ha kontinuitet och hålla mig hel), ledsen (det gör ont bara att kliva ur sängen) och så vidare. Någon kanske undrar om det inte känns tråkigt att behöva kasta in handduken vad gäller Rotterdam Maraton. Och jo, det kändes väldigt tungt. Jag hade kommit en bra bit in i grundträningen i när jag i början av december fick ont. Samtidigt så gör sådana här farthinder en väldigt ödmjuk. När jag tog beslutet, kändes det fullständigt avlägset att kunna springa en mara på det sätt jag vill — det vill säga med gedigna förberedelser där jag givit mig själv fulla möjligheter att få ut allt jag har på en given dag. Där och då var mitt enda, mest basala men ändå så åtråvärda mål, att springa utan att ha ont. Det blev mitt nya mål och så fort jag skiftat det fokuset, kände jag att det blev lättare att fatta smarta beslut som förde mig närmare det nya målet. Men jag är en person som mår genuint dåligt när saker inte blir som jag hade drömt om och planerat för. Självklart hade jag hellre sprungit långpass med tankarna på att vara stark vid kilometer 35 i Rotterdam än suttit på en trainer inomhus och gjort sätesaktiveringsövningar med enda målet att kunna jogga korta varvet runt byn. Men vet ni! Att uppnå ett sådant mål kan faktiskt även det bringa en extremt stor tillfredsställelse och glädje, något jag fått uppleva de senaste dagarna då jag smugit igång med att springa (nåväl, jogga). 

Mitt nästa mål är att kunna springa distanspass som sakta byggs på, förutsatt att det fortsätter att kännas bra förstås. Mellan löppassen fortsätter jag att genomföra de högintenstiva passen (som tröskelintervaller) och långpass i form av alternativträning. Ni som följt en vet ju att jag tränat styrka regelbundet och det blir det även framöver fokus på.

Några teorier kring varför skadan uppstod skrev jag lite om i förra inlägget. Jag tror personligen att det sällan beror på en sak. Potentiella bovar i dramat är: 1. Efter min tre veckors säsongvila i höstas tyckte jag att jag trappade upp mängden sakta, men de intervallpass jag sprang gick i för mig höga farter. 2. Jag fick feeling, och ett tretimmars långpass innebar en stor volymskillnad mot långpasset veckan innan. 3. Oro över icke löprelaterade saker under veckorna före skadan skapade en mental påfrestning som påverkade återhämtningen. 

Se där, lärdomar jag hoppas kunna ta med mig i hopp om en fortsatt ljus framtid i löpardojjorna! Hoppas ni mår bra och har fått en fin start på 2020. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-