Sammanfattning av 2019

Det här blev året då jag tog steget upp på maratondistansen, med allt vad det inneburit av nya perspektiv och lärdomar. Lärdomar om vadå? Jo, om vilka förändringar jag behövde göra i min träning för att kunna springa bra på 42,2 kilometer. Om hur min kropp svarade på sagda förändringar. Det är också lite spännande att tänka tillbaka på varför jag kände att jag ville börja satsa på maraton. Under 2018 tävlade jag mycket. Distanserna var 3000 meter till halvmaraton och jag sprang på nya personbästatider på samtliga av dessa. Efter ett sådant år var det kanske inte konstigt att jag kände att jag behövde nya utmaningar. Så under senhösten förra året när det var dags att blicka framåt, var nyfikenheten inför den klassiska distansen maraton plötsligt stor och jag fattade beslutet att lägga mitt fokus på det framgent. I samma veva bestämde jag att jag ville fokusera på få, specifika lopp snarare än att tävla ofta. 

ROTTERDAM MARATON, 7 APRIL 

Mitt första maratonlopp i livet var en känslofylld upplevelse som jag undrar om få saker kommer att toppa. Jag ville inte bara överleva/ta mig i mål, utan det kändes mest meningsfullt att ha ett tidsmål. Jag siktade på att springa under 3 timmar och 30 minuter. Det var en tid som kändes realistisk sett till min historik av tider på ”underdistanserna” och den träningsmängd såväl som -tempo jag matchade på mina träningspass. Jag snabbspolar nu från en lång period av beckmörker, iskyla, snömodd, frusen energidryck i flaskorna, tempopass på ett löpband i ett trångt rum… (Jag har redan skrivit många rader här på bloggen om hur min grundträning och mer specifika träning för vårens debutmara såg ut – den som vill kan ju kika tillbaka i arkivet!)

På loppdagen så stämde allt från planerade splittider till väder, nutrition, mental inställning, brist på kramp och skavsår… Det blev i det närmaste ett perfekt lopp där jag med negativ split kutade in på 3.26.38, med tårarna strömmandes. Inte minst då jag en vecka innan loppet fått veta att mamma, min ständiga partner in crime i löpspåret och livet i stort, var svårt sjuk. Det blev oerhört känslosamt och jag vet att jag har henne att tacka för mycket av den viljestyrka som kommer väl till pass i ett maratonlopp. 

Tiden efter Rotterdam präglades av stor tomhet. Jag hade ju hört talas om post marathon depression men det var först när jag fick uppleva det själv som jag förstod precis. Jag hanterade det inte vidare värst bra, utan var igång med att ”fylla tomrummet” alltför fort. Återhämtningen efter maraton går självklart olika fort beroende av massor av faktorer, men faktum kvarstår att i mitt fall hade jag investerat oerhört mycket känslor och laddning i det. Lägg till det som hänt mamma i ekvationen så förstår ni dräneringen… Så med facit i hand borde jag använt resten av våren till mindre målinriktad träning, för att kropp och själ skulle få komma i kapp och batterierna laddas. 

Men vad gjorde jag istället? Jo, jag resonerade som så att jag ville nyttja den uthållighet jag byggt upp under så många månader och kunna dra nytta av det även på kortare distanser. Resultatet blev att jag på Rättviksloppet 5 km respektive Karlstad Stadslopp 10 km helt gick in i väggen med någon kilometer kvar. Jag kröp i mål på båda dessa.  Visst kan man säga att jag gick mot personbästan i båda loppen och att det är viktigt att våga spänna bågen ibland. Det ligger absolut något i det – men jag kan också säga att det är något helt annat än den fasansfulla känsla som präglade båda dessa race. Med brinnande ben och tankar om total meningslöshet inför det jag sysslade med ser jag båda dessa tävlingar som lopp jag lika gärna kunnat vara utan. Men jag lärde mig väldigt mycket av den här niten. I samma veva sprang jag i maj Blodomloppet 10 km i Borlänge där jag på en för lång bana klockades för 42 minuter, något jag absolut ser som en liten ljusglimt i den i övrigt tunga senvåren och försommaren. 

Jag repade mod och började åter rikta in träningen mot långlopp och då vi planerat att göra om fjolårets resa till Åre för Fjällmaratonveckan fanns ett naturligt mål att sikta mot. Jesper, hjärtat, skulle springa samtliga lopp under veckan i den s.k. Tour de Fjällmaraton och självklart inspirerades jag av att se allt jobb han lade ner! Att springa fulla distansen, 43 kilometer och ”miljarder” höjdmeter blev mitt val. Parallellt med att göra min kropp redo för det, fick jag lov att jobba minst lika hårt med mina tankar. Efter den tunga perioden kändes mitt självförtroende stukat och jag hade börjat förknippa lopp med ångest. Men jag tror att det var ”tuff kärlek” gentemot mig själv – att helt enkelt våga misslyckas, som delvis var nyckeln. Men lika mycket hjälpte att min oro för mamma övergått i mer hopp, liksom att jag under semesterveckorna fått mer återhämtning jämte de långa passen som gjorde en redo för fjällmaraton. 

KIA FJÄLLMARATON, 3 AUGUSTI

Det blev ett tufft lopp, där mycket handlade om att springa smart och gå på ansträngning snarare än fart vilket delvis säger sig självt i ett fjällopp med massor av höjdmeter. Jag krigade på och hade delat in loppet på ett sätt som föll sig ganska naturligt då det är 3 fjäll (”och lite lull”) man ska besegra i det här loppet. Eftersom tävlingstiden skulle vara längre än någonting jag nånsin upplevt var energi A och O. För första gången inkluderade jag förutom gels & sportdryck, även bars i ekvationen. Att behöva tugga i skarpt läge är sådär… Jag insåg efter ungefär två tredjedelar av loppet att herrarnas medaljtid på 5,5 timme fanns inom räckhåll. Jag hade det oerhört tufft runt 33 kilometer, i det faktiskt rätt tuffa partiet innan själva Välliste. Men även om det muskulärt var mycket ansträngande, uteblev krampen vilket gjorde att jag kunde avsluta starkt sista milen! Kutade in i Trillevallen på 5.24.50 och det kändes som en sån revansch och ett ”bokslut” för den tunga tid jag haft bakom mig! Det finns massvis mer att säga om den veckan och Jespers insats i Tour de Fjällmaraton - han är makalös och upphör aldrig att vara den inspiration han är för mig. Passar på att säga tack, än en gång, för det älskling!

Många nämner 2-3 maratonlopp under ett år som en rimlig plan. Jag har tagit fasta på det, och ville helt klart springa en höstmara också! Återhämtningen sen Fjällmaraton gick över förväntan - i mål hade jag känt mig mer sliten än efter Rotterdam och jag var beredd att ge mig själv tid för att repa nya krafter. Men även om många höjdmeter är tufft, tror jag det mycket mer varierande underlaget och kuperingen gjorde skillnad. Jag började kika på lämpliga lopp i Europa under hösten. När jag fattat beslutet om H C Andersen Maraton på Fyn i danska Odense så uppfann jag inte hjulet igen (vilket jag skrivit om på bloggen nyligen) när det var dags att gå in i maratonträning igen. Det som fungerat inför Rotterdam tog jag med mig, och tweakade bara några få saker i upplägget. 

H C ANDERSEN MARATON, 29 SEPTEMBER

Om allt stämde vid Rotterdam i våras, fanns tankarna om att det skulle bli svårt att få samma fullträff gällande alla de olika bitar som maraton onekligen innebär. Jag var därför ödmjuk men förväntansfull. Jag hade fått en mycket bra period av träning, marafartpassen skvallrade om att mitt mål om att springa under 3.20 var realistiskt och långpassen på 30 km + var staplade på hög. Sprang dessutom ett 7 km testlopp i form av E16-loppet långt ifrån max som en del av nedtrappningen helgen innan, där det kändes som om jag hade fart i kroppen…! Att bli tredje dam gjorde mig också jätteglad. 

Och HC Andersen Maraton gick mäkta bra! Kilometrarna klockades jämnt på en rimlig ansträngningsnivå. Banan var aningens mer kuperad med en del svängar och kringelikrokar. Det rättså rejäla regnvädret var självklart inte till ens fördel, men i övrigt fungerade allt, inklusive langningen av energi som Jesper återigen skötte med bravur (Kommer jag nånsin kunna langa i närheten av lika bra…?)! Sprang in på 3.19.27 och var helt överlycklig! 

Det här året har, som ni som läst såhär långt förstår, bjudit på både med- och motgångar. Det är ju vad idrott på något vis handlar om. Jag är mäkta glad och lite stolt över att jag vågat ge mig ut på okänt vatten och fått ett så fint första år som maratonlöpare. Just nu njuter jag av några veckor av dels ren vila, dels alternativträning, mindre strukturerad löpning och prehab. Vad som väntar 2020 får jag återkomma till! 

Sköt om er tills vi hörs igen! 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-