Tävlingsåret 2018

Att sammanfatta det här året är bannemig inte enkelt! Det har varit ett 2018 där jag har utvecklas på samtliga distanser (5 kilometer, 10 kilometer, halvmaraton). Det har varit året då jag stiftade bekantskap med en helt ny värld som stavas fjällöpning. Och det har varit året då jag träffade en person som jag fått dela inte bara all denna glädje över ovanstående utan som ovillkorligen funnits där även när det runnit tårår av oro och sorg. 

För om vi ska börja i den änden, har det varit ett omvälvande år på det personliga planet. Att flytta från sin familj och trygga hamn i hemstaden (hur fantastiskt det man dras till än är) utmanar en utanför vad ett vråltufft intervallpass någonsin kan göra. 

Men tidigt i våras, februari närmare bestämt, bodde jag fortfarande i Uppsala. Medan snön ännu låg på marken och jag samlat mil inte bara i löpskorna utan också på längdskidorna, startade faktiskt säsongen 2018. Helt utan fartträning sprang jag mitt livs första inomhuslopp, tillika första medeldistanslopp i form av 3000 meter vid Muskelcentrum Indoor Games. Det gjorde ont i varenda cell, men tiden 11.37 indikerade att det kanske faktiskt kunde bli åka av i år och dessutom var Jesper på besök för första gången….! 

Träningen hade hela vintern fokuserats mot ett stort och viktigt mål jag satt upp för året: Nämligen att springa fort på distansen närmast mitt hjärta - halvmaraton. Så den 15 mars bar det av till Lissabon. Mina drömmar om ett personbästa dramatiserades rejält när prognosen visade storm på tävlingsdagen och arrangörerna tvingades flytta starten från den mäktiga bron och delvis dra om banan. Väl på start så kunde dock inga vindbyar med orkanstyrka eller hagel blandat med skurar ta ifrån mig den här dagen. Har sällan känt mig så lycklig som när jag kutade in på 1.33.33. Det förblir en av säsongens riktiga höjdpunkter och en erfarenhet jag tagit med mig - hur en kan arbeta mentalt för att inte låta yttre förutsättningar som väder påverka en. 

Under våren sprang jag sedan ett antal mindre lopp (närmare bestämt varannan helg i snitt) där målet ofta var ”en bra genomkörare” men där det var roligt att få bli först eller stå på pallen - inget lopp nämnt, inget glömt….! 

I maj kom vårens andra riktiga höjdare, nämligen 5 kilometer i Rättviksloppet. Jag hade fokuserat träningen mot den kortare distansen med fler fartpass och det mesta indikerade att mitt gamla PB skulle ligga pyrt till. Loppet utvecklades precis som jag anat, det gick fort från start och handlade mest om att stå emot smärtan och hålla distansen ut. In på 19.45, livets snabbaste halvmil och målet uppfyllt…! 

Så stod sommaren för dörren och jag flyttade till vackra Dalarna - närmare bestämt Sörombäcken i Äppelbo och blev sambo med Jesper. Vi var inbjudna till Karlstad för att springa i Skoglöfs Bils lag och det handlade om distansen 10 kilometer. På bloggen skrev jag: ”Inför Karlstad Stadslopp i lördags hade jag förhoppningar om att det skulle kunna gå fort. De intervallpass jag gjort på sistone har genomförts med pigg känsla och i farter som indikerade att personbästat lär ryka. Jag har också tränat för, och sprungit, ett par 5-kilometerslopp som bidragit till att den tänkta milfarten känns mer uthärdlig. Men: skulle jag få ut det jag upplevt mig ha i kroppen när det räknades?” 

Det fick jag. Andningen var kontrollerad och kilometrarna betades av. Ungefär halvvägs började det bli tuffare men jag höll ihop det, om än med högre ansträngning. Bansträckningen som tog oss genom gatorna där det var packat med folk som hejade, bidrog till motivationen! Jag klockades för nya personbästat 41.38 när mållinjen skars! Extra roligt att stafettlaget kom 2:a i lagtävlingen och den helgen i Karlstad bjöd på fina nya bekantskaper. 

Mitt i den hetaste sommaren jag fått uppleva och på sommarens kanske hetaste dag (?) så sprang vi ett lopp som förtjänar att lyftas fram. För under Dansbandsveckan i Malung gick Buggruset av stapeln och på den något knixiga banan så tangerade jag mitt ”5-kilometerspers” från Rättvik och vann damklassen! Vad som gjorde det till en oförglömlig dag är stödet från familjen som var på plats och från bybor, vänner och bekanta till Jesper. Att få den supporten efter banan i hettan gjorde det värt mödan i värmen. Här hade jag också fräscha ben vilket jag insett är än viktigare på såpass kort distans. 

Efter dessa två insatser på fem respektive tio kilometer, kände jag att ”skönt att fokus ska riktas på något heeeelt annat nu”! Det var nämligen dags att på allvar samla höjdmeter, nöta trailskor och ställa in sig på de fjälloppsäventyr som väntade under sommaren! Kia Fjällmaratonveckan i Åre stod som värd och vi sprang ett antal lopp under veckan. Min främsta och största utmaning var Salomon27k med löpning över tre fjäll där en skulle ta 1150 höjdmeter. Förutom att loppet var min debut i fjälloppssammanhang, hade jag inte sprungit ett så långt lopp förut. Det var faktiskt länge sen jag kände så mycket pirr blandat med osäkerhet som inför starten i Ottsjö. Nog blev jag en erfarenhet rikare alltid, under de 3 timmar och 3 minuter det tog för mig att bemästra det här loppet. Kroppen höll, troligen tack vare en rätt defensiv strategi. Energiintaget fungerade. Ytterligare reflektioner är att utförslöpningen är en styrka men att uppför kan jag bli bra mycket snabbare. Redan i Copper Trail 7km senare under veckan (5:a) respektive Ulvang Kvartsmaraton (13,5 km) vågade jag gå hårdare uppför. Övning ger färdighet och det som känns härligt med fjällöpning är just att det är ett nytt fält för en, så mycket att lära….!

Efter Åre hade det bästa varit att ta en mer rejäl vila. Det är årets mindre bra beslut att kötta vidare med ett fjällopp till såpass nära inpå, särskilt när livet i övrigt kändes rätt tufft. Så Bagheera Sälen Fjällhalvmaraton genomfördes med ledsna ben och tungt sinne. Det går inte till historien, utan jag fick en tankeställare gällande planering och balans. 

Jag slickade såren, gick tilllbaka till ritbordet och gjorde det som jag brukar göra, nämligen att lägga upp en ordentlig planering över höstens tävlingar. Vilka är viktiga, vad prioriterar jag? Och - hur ser jag till att stå på startlinjen till de här loppen så förberedd som möjligt? Vilka nyckelpass behöver jag? Sen… utförde jag! 

Stockholm Halvmaraton stod först för dörren. Lissabon hade börjat kännas som ett bra tag sen, men halvmaraträningen var som att komma hem. Långa trösklar, långpass på mellan 90 och 120 minuter, tusingar… Testade även att lägga in pass med 2000-metersintervaller och sprang mer renodlade tempopass runt milen - det sistnämnda något jag egentligen har svårt för. Men det verkade betala sig, för på gatorna i huvudstaden sprang jag in på 1.31.57 och det gjorde mig så glad, så glad! 

Nästa glädjeämne dröjde bara två veckor. Då var det Lidingö 15 kilometer och jag hade bestämt mig för att gå mer offensivt än förra året, då jag hade en pigg känsla hela vägen men i år ville jag springa på en bra mycket snabbare tid. Tre och en halv minut fortare blev det med facit i hand - och fruktansvärt möra ben de sista kilometrarna, men det var det värt…! 1.06.36 stannade klockan på. 

Det var ett år där jag uppfyllt de mål jag satt upp och ändå återstod ett lopp, som verkligen inte var vilket som helst…! Resan till Valencia med familjen och Jesper var bokad sen låååångt tillbaka och det skulle bli en chans att springa ett sista, snabbt halvmaralopp. Som jag skrev i blogginlägget som handlar om just Valencia Halvmaraton, kämpade jag mentalt för att inte stänga butiken än, utan göra jobbet ”en sista gång” innan vintervilan. Det vinnande konceptet från Stockholm återanvändes i träningen inför (varför fixa det som inte är trasigt?) och väl på plats fanns ju bara en sak: fullt ös. Resultatet vet ni vid det här laget: 1.30.59 och daaaaamn, det kändes skönt! 

Ja jösses. Nu är jag några dagar in i en två veckors säsongsvila, där jag inte springer utan enbart gör lite rörlighet i form av yoga och något lättare prehabstyrkepass. Jag reflekterar så smått över vad som gjort att en kunnat utvecklas så det här året. Hur tjatigt det än må låta är kontinuitet en av nycklarna - har varit skadefri och frisk vilket möjliggjort träningen jag velat göra. Sen har jag varit i ett kärleksrus och känt trygghet från den finaste på jorden, inte tummat på vilodagarna och sovit som ett barn. Jag har smalnat av träningen, gjort den specifik för de olika mål jag haft framför mig. Och förutom de klassiska pass jag sprungit (några nämnda tidigare i texten) har jag från och med senvåren sprungit mer i kuperad terräng, naturligtvis mer inför fjälloppen men även överlag. Jag tror att det gjort en stark och la en bra grund inför höstens asfalts-halvmaror. Har inte tummat en millimeter på styrka & prehab, liksom rörlighet. Jag fick en injektion i form av ny kunskap tack vare Conny och de andra på Folkhögskolan under några månader på hösten (tack!).  Andra reflektioner? Från att ha haft samma skomärke några år, har jag nu sprungit i flera olika med varierad dämpning, dropp, vikt och komfort. Det har varit uppfriskande, inte minst mentalt….! 

Till sist: hur ser jag på framtiden? Det känns knappt möjligt att få ett 2019 i närheten av det här, vilket heller inte är meningen, haha. Nästa år är fokuset nämligen på en viss klassisk distans som jag ännu inte tagit steget upp till, men nu är 100 % committed att träda in på…! Tanken på maraton nästa år är ruggigt inspirerande och jag kan knappt vänta på att få kavla upp ärmarna och sätta igång. Den här bloggen har ju än så länge använts till att skriva lopp-rapporter men jag kommer att uppdatera er om hur grundträningen i vinter fortlöper. Ta hand om er så länge och tack, ni som ännu är kvar och läser! ;-)

Sigrid 

Kommentera gärna: