Säsongsfinal i Valencia Halvmaraton

Ja, hörrni, hur ska man börja...?! Gårdagen rymde så många känslor, som fortfarande är i spinn och lär fortsätta vara det ett bra tag till. Jesper, mamma och jag kutade ju Valencia Halvmaraton och att vi alla tre fick ett bländande lopp på gatorna i den här staden är den korta versionen av gårdagen. Här kommer den lite längre: 

Efter personbästat i först Lissabon i början av året och sen Stockholm Halvmaraton för ungefär en månad sen hade jag det lite klurigt rent mentalt inför det här loppet i Valencia. Viljan att springa (ännu) fortare har funnits, eftersom utveckling är en ständig drivkraft för för mig. Samtidigt, jag har känt att det kunde bli svårt att kapa mer på halvaraperset på så pass kort tid som det ändå varit mellan just Stockholm och loppet i Valencia. Därför hade jag satt upp som mål att gå för "pers", men att ifall det inte skulle gå vägen så lovade jag mig själv att inte bli besviken. 

Jag vaknade på tävlingsdagen med illamående (FÖR bra pastauppladdning kvällen före?!). Men det var tio grader och sol från blå himmel. Vi var i Spanien och det var årets allra sista ansträngning som skulle till - på en bana gjord att springa ruskigt, ruskigt fort på. Så: magen fick bannemig vara hur orolig den vill ;-) Så gick startskottet. 

Öppnade lugnt "med handbromsen i" första femman. Sen... ökade jag. Andningen var lätt, benen pigga. Att få gels och stöd av pappa och storasyster vid milpasseringen gav också en boost som inte ens djungeltrummorna och de lokala löpklubbarnas supporters kunde matcha....! Även vid 15 kilometer stod ovan nämnda familjemedlemmar och när pappa ropade att "du går ju mot en kanontid!" så bekräftade han det som min vid det laget grötiga hjärna börjat ana men kanske inte helt hajat. Det kunde ju bli ett nytt "pers" igen! Stärkt av det så hade jag den sista femman den mentala kraften att öka än mer, och kroppen likaså visade det sig. De sista 5 kilometrarna blev loppets snabbaste med 4.08-snitt. Upploppet kändes evighetslångt och mer än känslosamt, hade gåshud över hela kroppen och klockan stannade på 1.30.59, personbästa med en minut! Som jag skrev på Instagram: Det FANNS ett personligt rekord till att krama ur den här kroppen i år och att jag mobiliserat (inte minst mental) kraft till det är ärligt talat något jag blev nästan rörd över.

På tal om rörd. Jespers heroiska insats kan inte ha gått någon om intet...?! När han bubblande av glädje möter mig efter 1.09.48 (!!!) känns det nästan som om mina darriga post-halvmaratonben inte kommer bära mig mer. Det var idrott och kärlek när den är som allra bäst. Sittandes på marken med kall öl och med en ström av ord om hur vi upplevde loppet, vill jag bara frysa tiden. Och så ansluter så min kära mor. Efter en höst med fotstukning och anmälningsstrul var det liksom en pärs att bara komma till start, men så sprang kvinnan sin snabbaste halvmara i livet! Grattis mamma, du är så värd det här. 

Jag lovar er ett blogginlägg där jag ska försöka sammanfatta det här smått galna år tjugohundraarton. Nu njuter vi först av några dagars semester i Valencia, som inleder den säsongsvila som väntar de närmaste veckorna. Här ska samlas kraft inför grundträning och nästa års spännande upptåg! 

Tills vi hörs igen, nedan finner ni all nörddata från klockan. Tack för att ni läste!
 

Kommentera gärna: