Stockholm Halvmaraton - känsla & taktik i samma lopp 

För en gångs skull känns det helt rätt att berätta om ett lopp nästan direkt efteråt. I skrivande stund är det morgonen efter Stockholm Halvmaraton och hjärtat slår lite fortare av alla upprymda tankar och känslor som snurrar. Dags att ta er med på halvmaran i huvudstaden! 

Men först lite om bakgrunden till loppet. Som ni förstod av mina reflektioner efter Sälen så var jag i behov av att först ha lite återhämtning efter en väldigt intensiv period av tävlande. Kände mig urgröpt och längtade efter att få till några mer sammanhängande träningsveckor för att kunna göra mig själv rättvisa på Stockholmshalvmaran. Så, jag la upp en plan och har följt den efter bästa förmåga. Inga konstigheter egentligen, utan ett ganska traditionellt upplägg med nyckelpass för halvmaraton: långa trösklar, tvåtusingar, tusingar och långpass runt 120 minuter. En detalj jag kan nämna är att jag med flit låtit distanspassen gå i något högre fart än tidigare. Dessutom har min terminsstart på folkhögskolan i Malung bjudit på en hel del ny träning i form av skidgång i backe, nya styrkeövningar, mer rullskidor. Hur skulle detta falla ut och kombineras med mina egna pass, har jag nyfiket funderat. Med det sagt så har jag mest njutit av att det två dagar i veckan är någon annan som håller i trådarna för ens träning...! 

Nu till själva loppet. Det var helt perfekta förhållanden för att springa fort med 15 grader och sol från klarblå himmel. Absolut så är det ju en vindkänslig bana, men upplevde inte det som ett problem igår. Målet var i första hand personbästa (i scenariot att formen skulle kännas bra), i andra hand att springa min snabbaste Stockholmshalvmara (om det skulle kännas slitigt från start). När startskottet gick kände jag i princip omedelbart att något annat än att gå för "pers" idag vore slöseri i sin renaste form... ;-) Taktiken var klar; så jämna kilometrar såväl som femmor som möjligt. Jag hade en fin resa på lätta ben och positiva tankar hela vägen. Var noga med energi, hade bestämt att nyttja i princip samtliga sportdrycksstationer och ta en gel där det bjöds vid cirka 15 kilometer. Vet ju energins betydelse och ville verkligen ge mig själv chansen att hålla hela vägen. Och hela vägen höll det - kunde till och med njuta sista kilometern och klocka loppets snabbaste sådan. Att springa upp på blå mattan med armarna i skyn på 1.31.57 och radera ut det gamla personbästat var oslagbart! 

Det här loppet påminde mig om att den taktik man lagt upp för ett race, kan gå hand i hand med att lyssna in kroppen, det så luddiga att "springa på känsla". Medalj runt halsen, öl i handen, mingla i målområdet och tårar i ögonen när mamma gick i mål efter en fight mot klockan för att få sin stukade fot i skick för att springa loppet. 

Nu ska jag njuta hörrni. Åker snart hem till Äppelbo för att kramas med den bästa jag vet. Han som också är en så stor anledning till att (löpar)livet rymmer så mycket kärlek och glädje. Kan knappt vänta! 

Tills vi hörs igen,

Sigrid

Ps. Nedan, nördigt från klockan och Stockholm Halvamaratons resultat! 

Kommentera gärna: