Fjällmaratonveckan i Åre

Att ge sig på att sammanfatta Fjällmaratonveckan känns på ett sätt jättesvårt. Veckans olika lopp och upplevelser känns som en enda härlig gröt som snurrar i hjärnan, men kanske vore det just därför välbehövligt att få ner det i text! Förhoppningsvis blir det någorlunda läsbart för er, vi tar det från början. 

Efter närmare sju timmar i bil (tur att resan kan kännas som en del av målet!) anlände Jesper och jag till Trillevallen. Där skulle vi bo i en lägenhet tillsammans med Kim och Jocke (tusen tack igen för fint häng) under veckans inledande dagar. 

Fjällmaraveckan startade med det lopp som jag sett fram emot med spänd förväntan, och som mesta av träningen fokuserats mot en längre tid - nämligen Salomon27k. Loppet startade i Ottsjö och tog oss över tre fjäll: Hållfjället, Grofjället och Välliste, med målgång i Trillevallen. Loppet startade i 25-gradig värme och efter en kilometer började den första stigningen som sedan bar oss upp, upp, upp. Jag hade lovat mig själv att inte stressa inledningsvis utan vara ödmjuk inför uppgiften, väl medveten om att det var debuten i fjällopp-sammanhang såväl som den längsta distans jag tävlat på. Tuggade på och hittade en rytm i uppförslöpningen, att prata om någon fart går dock inte… När löpningen flackade ut en aning och innebar teknisk stiglöpning hade jag kunnat vara mer offensiv. Men i övrigt handlade det mesta om att hålla andning och svidande ben på rätt sida om gränsen. I de allra brantaste partierna så la jag in gångsteg. Jag hade det kämpigt i delar av loppet och fick verkligen kämpa med tankarna: ”jag är ute på ny mark i det här loppet, men jag kommer att greja det”. Fokuserade också på att få i mig energi (gels och sportdryck). 

Utförslöpningen de sista fem kilometrarna hade jag sett framför mig skulle vara härliga. Och när medtävlare krampade till höger och vänster runtekring mig, kände jag mig stark. Visst var benen trötta och visst började jag noja när andra krampade: ”ilar det inte olycksbådande i vänster baksida…?” men ingen kramp kom. Vid 25 kilometer, långt från den steniga och mer knixiga fjällterrängen, stöp jag i backen. Det gick så fort att jag knappt hann uppfatta vad som hände och jag var raskt på fötter igen, med blodig armbåge och knä. Att gå i mål var fantastiskt skönt. Och klockan stannade på 3.03 vilket får klassas som en klart godkänd debut i dessa sammanhang!

Jesper sprang hem loppet Välliste Runt som gick av stapeln samma dag, så himla roligt!

Vi sa hejdå till Kim och Jocke för vårt nya boende i en vrålmysig stuga på Vålådalens Fjällstation. Sedan krigade sig Jesper igenom Peak Performance Vertikal Walk (1000 hm upp till Åreskutan) på tisdagen av bara farten... ;-)

Nästa gång jag stod på startlinjen var fyra dagar efter lördagens drabbning. Det var i loppet Copper Trail 7k, som jag vunnit i en startplats till. Det var alltså inte påtänkt men kändes som en kul utmaning! Dessutom kändes kroppen återhämtad nog för att jag skulle kunna göra mig själv rättvisa. Copper Trail-loppet innebar att vi skulle ta omkring 450 höjdmeter. Det är 4,5 kilometer uppför, och sen bara utför. När jag värmde upp, kändes kroppen så bra den bara kan. Trots att det var hett och soligt, kändes andningen lätt och benen likaså. ”Det här kan bli kul!” tänkte jag på start. Det blev det också. Jag kunde springa hela stigningen (vilket känts svårt under Salomonloppet) och även om pulsen var i skyn så kände jag mig stark. Och sen då? Jo, när det gick utför så fanns det liksom ingen hejd. Jag tippade höften framåt och lät benen gå som trumpinnar i den tekniska terrängen. Kunde inte (ville inte!) hålla smajlet tillbaka. Skuttade nästan in i mål på torget, kramades med Jesper och såg att jag sprang in på en 5:e plats i ett startfält av fantastiska skidåkar- och bergslöpartjejer. Vilken kväll! 

Torsdagen innebar tävling för min andra hälft igen - Swix Sprinten som var ett riktigt skoj spektakel! Efter en rafflande semifinal blev det sorti, men räkna med att han kommer igen, revanschsugen som bara den. 

På lördagen skulle veckan avrundas med en sista utmaning som vi båda sprang - Ulvang Kvartsmaraton som mätte 13,5 kilometer. Loppet kändes som en blandning av de två lopp jag sprungit dittills, vad gällde bansträckning. Starten var i Edsåsdalen med två relativt fläcka kilometrar och jag kände att ”inget att förlora, jag trycker på lite mer i starten (än i Salomon27k)”. Sen bar det av uppför och gjorde så i ungefär tre kilometer. Precis som i Copper Trail kände jag mig stark uppför och sprang hela stigningen. Därefter följde ett parti där vi sprang på skrå runt Välliste. Skrålöpning är inte någon favorit… De sista kilometrarna utför (som gick på samma stigar som Salomonloppet), så kände jag mig bekant och bombade på i vanlig ordning…! Tiden i mål är jag nöjd med: 1.17.14, men kanske häftigast är känslan av vad kroppen fixar när man förberett den väl. Tre tuffa lopp på en vecka skulle ha kunnat ta ut sin rätt men alla kroppsdelar höll ihop och jag kunde prestera över min egen förväntan. Jesper sprang in som vinnare även i Kvartsmaran och jag kan inte tänka mig någon mer värdig...! 

Om Fjällmaraveckan redan känns som en given tradition från och med nu? Jajamän!

Avrundar med lite data från loppen som nog säger mer än snittider, som såklart finns på min Stravaprofil för er som är nyfikna. Nedan kommer höjdprofilen för Salomon 27k (första bilden), lite svettig pulsdata för Copper Trail (bild 2) och så höjdprofilen för Ulvang Kvartsmara. Sköt om er nu tills vi hörs igen! 
 

Kommentera gärna: