Buggruset - ett glädjerusets lopp

Tänkte lufta mina tankar om 5-kilometersracet i onsdags, som jag vågar säga är ett av de lopp jag är mest nöjd med, alla kategorier....! Buggruset går ju av stapeln i Malung under Dansbandsveckan, som innebär en alldeles speciell stämning med massor av folk på gatorna. Värmeböljan som präglar den här sommaren visade inga tecken på att mattas utan på tävlingsdagen var det smällhett. Peppade mig med tankar om att jag sprungit bra lopp  i värme tidigare den här säsongen (Asics High Five, bland annat). Trots att svetten rann efter en gedigen uppvärmning är jag ändå glad för den - Jesper joggade delar av banan med mig så jag kände att jag hade koll på den. På startlinjen hade jag med mig vetskapen om att jag den senaste tiden tränat med fokus mot trail i allmänhet och Åre-loppen i synnerhet - någon specifik träning för 5 kilometer har jag inte sysslat med. 

Men så var vi iväg och jag bromsade mig själv något då det är fruktansvärt lätt att öppna för hårt på den här distansen. Lyssade in kroppen ("Hur känns benen? Hur känns andningen?) första hundra metrarna och lät fyra tjejer sticka iväg. Konstaterade att jojomen, nog är formen god alltid - utgångsfarten kändes tuff men uthärdlig. Så jag ökade något, gick om tjejerna och tog ledningen vid cirkus en kilometer sprungen (som jag för övrigt klockade på 3.55, helt enligt plan!). 

Banans andra kilometer går på grus och gräs men gick ändå undan, vilket förstärkte känslan av att "det här kan gå". Med det menar jag dels att det kan bli en fin tid och dels att jag kan hålla undan och vinna. Från kilometer 3 var det tufft men jag kände mig fortfarande stark och mellantiderna var jämna. Sista 500 metrarna var plågsamma och jag föll ihop i en trött men lycklig hög i mål, där Jesper snart var framme med en stark och varm famn. 

Så snart jag fått livet tillbaka ( ;-) ) så kom alla känslor över en. Officiella tiden 19.46 är tangerat personbästa och jag har aldrig sprungit ett 5-kilometerslopp med så bra känsla. Sättet jag hanterade trötthetstankarna, taktiken... Men, framförallt: stödet från publiken och nära & kära. Det betydde så mycket! Jesper och jag är lyckligt lottade att så många engagerar sig i oss och vår löpning. 

När det nu blir fullt fokus på Fjällmaraveckan i Åre (på fredag bär det av....!) tar jag med mig det här fantastiska Buggruset in i förberedelserna. På återhörande! 

Ps. Om ni inte fått nog, här finns en film från Malung-Sälen TV där hjärtat & jag kutar och blir intervjuade....! 

Ps2. Loppet i siffror:
 

Kommentera gärna: