Premiärmilen - vart kom det där ifrån?!

Precis så kände jag efter målgång i Premiärmilen  och jag tänkte utveckla det lite. Faktum är ju att jag efter Lissabon Halvmaraton först hade en vecka med återhämtning (läs: prehab, rörlighet, lätt jogg och något alternativt pass på crosstrainer). Därefter var det, swooosh, veckan för Premiärmilen och de pass jag körde med lite tempo gav inga som helst roliga intentioner. Inte bara var benen fortfarande sega, skallen kändes inte överdrivet med i leken heller ("vad jobbigt det känns att springa fort"...). Men, att få jämra sig lite lagom med likasinnade över såväl tröga ben som kyla på loppmorgonens tågtur till huvudstaden hjälpte lite ;-) 

I startfållan var planen att tidigt i loppet försöka utvärdera hur kroppen faktiskt kändes och utifrån det bestämma om jag skulle gå all in eller försöka se det som ett bra fartpass. Det komiska är att det faktiskt kändes precis så trögt och trist som det gjort tidigare i veckan men när jag passerade halvvägs med nytt pers inom räckhåll... Ja, då fick jag helt enkelt gå för det! Hade blivit för irriterad på mig själv efteråt annars. Banan var precis så knixig, rullgrusig och lerig som man kan vänta sig av ett lopp på svensk mark efter en vinter som denna. Jag matade på och är särskilt nöjd med hur jag höll fart även i banans kuperade del runt 8 kilometer. Vore synd att kalla det flow, men jag har nog sälan långspurtat så bra, sista kilometern gick undan. Och jätte-jätteglad i mål såklart på 42.13! Kändes som jag disponerat loppet klokt (negativ split) utifrån hur känslan varit på förhand. Sen ska jag väl tillägga att all träning jag lagt ner inför halvmaraloppet givetvis finns med i bagaget och gjorde sitt till även i detta race!

Mitt tidigare 10-kilometersrekord var gammalt, efter att förra året bara sprungit trail och terräng. Nu känns det som om rekordet lever farligt i år (tänk sopad asfalt, varmt väder, shorts och pigga ben!) även om planen är att springa traillopp nu också, jag längtar till skogen...! Kanske just därför det känns så skoj att, innan mars ens är slut - ha sprungit både mitt bästa halvmaraton- och millopp. Tar med det som fin motivation inför vårens fortsatta träning, när det nu blir betydligt mer backe och stig framöver. 

Tack för att ni läste, 

Sigrid

Kommentera gärna: