Lissabon Halvmaraton - eller loppet där allt stämde

Jösses hörrni. I mitt förra inlägg (som jag såklart lyckats radera; ni som känner mig är nog föga förvånade...) skrev jag ju om vilka mål jag satt upp för 2018. Ett av de var väldigt konkret: jag ville springa mitt livs snabbaste halvmara. Och ja, hur galet det än känns är det just precis vad jag just gjort - i årets första lopp Lissabon Halvmaraton. Och det var ett rejält pers! Men jag återkommer till det där med tider. Först, lite lull-lull och sånt där mindre konkret och mätbart (ni som inte pallar sånt, feel free to scrolla!) 

Våren i löpskor skulle alltså mötas i Portugal och jag hade förstklassigt sällskap med mig ner, i form av min mamma som också skulle springa halvmaran. Vi hade också goda middagar, sovmorgnar under fluffiga hotelltäcken och mor & dotter-tid i allmänhet i huvudet när vi flög från Arlanda några dagar innan loppet gick av stapeln. 

Jag skrev "våren" däruppe. Och jo, nog anlände vi till ett Lissabon som bjussade på sol och plusgrader, men även en smått galen vind. På vår morgonjogg höll vi nära nog på att blåsa baklänges och när vi såg prognosen för loppdagen - 21 sekundmeter och häftiga regnskurar - kom det inte som någon skräll när arrangörerna meddelade att starten flyttats av säkerhetsskäl (!).  Drömmen om att få starta på den spektakulära 25 de Marzo-bron grusades således för oss, men faktum är att jag då mest var glad att de inte ställt in helt. Däremot kom tankar om att sätta upp ett alternativt mål för loppet - var mina idéer om personrekord verkligen realistiska nu? 

Vad jag vill lyfta fram här att jag efter dividerande inombords faktiskt inte översköljdes av negativa tankar och helt släppte mitt ursprungliga mål. Planen var fortfarande att tro på min förmåga och våga ge mig chansen att faktiskt springa fort. Inte att börja gömma sig bakom "Men vädret ska ju faktiskt bli bisarrt....". 

Så kom lopp-morgonen. Jag hade sovit bra, haft en näranog perfekt energiuppladdning och vi tog oss till starten i löjligt god tid för att undvika stress och strul. 
Vid den nya starten (vid Zoo:t!) var stämningen på topp. Himlen öppnade sig några gånger bara under timmen innan men här flög i princip enbart tankar som "fan vad roligt det ska bli", "det här har jag tränat till sen november", "jag ser fram emot att få kämpa" genom huvet. Jag tror aldrig jag haft en så fin anspänningsnivå förut. 

Själva loppet då?! När startskottet gick, tog det bara några få hundra meter för mig att konstatera att jag har dagen. Benen kändes lätta, andningen kändes lätt, jag hade bra ryggar och - på tal om ryggar - vinden hade vi där, första 8 kilometrarna. Och sen då? Sen hade vi den j-ä-v-l-i-g-t emot fram till 17 kilometer... Men det visste jag ju. Så jag tuggade på. Lät inte tiderna diffa mer än några sekunder från tänkt fart. Vad som också hjälpte var att jag inte avvek en millimeter från min energi & drickaplan. Således; gel och vatten, sportdryck vid samtliga... Gav mig helt enkelt chansen att vara stark hela vägen. Himlen öppnade sig inte mindre än tre gånger under loppets gång med häftiga skurar. Sista 5 kilometrarna vände banan till medvind och jag kunde njuta av att jag skulle fixa ett redigt personligt rekord - helt oslagbar känsla och tårarna blandades med vattnet från himlen i målfållan!

Jag är nästan rörd inför hur härligt det här året startat. Det finns några som varit jätteviktiga för att det kunnat bli så och det är Jesper (motivering överflödig, hjärtat), mina kollegor som haft överseende under min tuffa höst med deltids-sjukskrivning, pappa som alltid är en evig supporter i och utanför löpspåret, Daniel som gett så kloka råd när de för höga kraven på sig själv hopat sig... Och alla ni som tror på en (eller säger nu efteråt att de trott på en, haha). Tack! 

....Men så den officiella sluttiden blev 1.33.33. Och för er som gillar siffror, från min Garmin Connect:

Kommentera gärna: